Vara vänner med en tjej

jättelång triprapport men pls läs

2020.11.17 21:50 n3ap4t jättelång triprapport men pls läs

Triprapport LSD (Spara gärna och läs halva senare om den e för lång)
kön: tjej ålder: 15 erfarenheter: alkohol, hasch, gräs, ecstasy, Ritalin, elvanse, lsd 1 gång innan Dos: 125ug
Jag hade trippat en gång innan detta, dock endast på ca 50ug.
Eftersom det gått bra första gången tänkte jag att jag är erfaren och kunde klara av mer än så. några månader efter första trippen blev jag sugen på att trippa igen, men ingen av mina vänner jag brukar knarka med var så sugna. Det slutade med att jag skrev till en rätt gammal kompis som jag inte alls känt bra och inte heller träffat på ca 3år. Vi började skriva och kom fram till att vi skulle trippa tillsammans om en vecka. ”Yes” tänkte jag och började mentalt förbereda mig för trippen. Några dagar innan bestämde vi oss för att köpa LSD av en kran som han köpt av innan och som hade bra lappar med 250ug. Min kompis köpte 6/7 lappar (minns inte exakt) på fredagkvällen, dagen innan vi skulle trippa.
Tripdagen: På lördagsmorgonen vaknade jag och gjorde mig i ordning, hela förmiddagen såg jag till att äta plugga, duscha och städa. (Jag måste bara tillägga att det var i början av oktober, så det var inte jättevarmt ute men inte heller iskallt, men det blev mörkt fort)
1530 Jag mötte min kompis på en tågstation och vi började direkt prata om allt möjligt, stämningen var lite stel då vi inte träffats på ett tag men vi började promenera mot ett skjul bakom en idrottshall där vi tänkte inta lapparna.
1600 Nu la jag en fjärdedels lapp på min tunga, alltså ca 62,5ug. Jag var spänd och nervös, men ändå rätt lugn då det var ungefär lika stor dos som första gången. Det kändes bra att börja med en så liten dos trots att jag var inställd på att inta mer under kvällen. Min kompis la en halv lapp på tungan, 125ug. Medans vi väntade på effekterna satt vi och snacka.
1630 Min kompis började känna av effekterna, men jag kände ingenting. Dock började jag frysa så vi bestämde oss för att promenera till en annan skola där vi båda brukade hänga. På vägen dit började mina effekter också kicka in. Varje bil som susade förbi oss lät skithögt och konstigt och jag började få en annorlunda känsla i kroppen, en kittlande känsla i bröstet jag alltid får oavsett vilken substans jag tar. Vi promenerade tysta och sa inte så mycket, men det var liksom för att vi båda var så inne i att känna efter och lyssna på bilarna. När vi kom fram till skolan var det andra folk där så vi satte oss på en bänk längre bort. Vi pratade lite och ju längre tiden gick kickade det inte mer och mer. Men det var inget negativt, jag skrattade varje gång jag pratade och naturen var så himla fin.
1745 Nu hade det blivit mörkare. Min kompis frågade om jag ville ta en fjärdedel till, då jag inte tagit särskilt mycket. Jag tvekade men till sist tog jag 1/4 lapp till. Nu hade jag tagit 130ug totalt. Min kompis tog också en halv lapp till, han är van vid att trippa och tog totalt upp mot 800ug, höll inte ritkgit koll. När vi lagt lapparna på tungan började vi gå igen, vi gick en väg som jag gått tusen gånger innan. Det var nu allt började kännas så jävla konstigt. Det kändes som en feberdröm. Gräset var så limegrönt och alla som promenerade med hundar eller cyklade på gångvägen kändes inte verkliga. Det var lite obehagligt men inte läskigt, bara konstigt och overkligt liksom. Men det gick ändå att inte fokusera allt för mycket på det och prata med min kompis istället. Men det kändes liksom inte kul och spännande, det kändes bara smått jobbigt hela tiden. Gatulampor lyste med starkt gult ljus vilket gjorde att det kändes ännu mer overkligt, typ som om vi var inomhus fast utomhus. Som att vi var på en teaterscen som skulle utspela sig utomhus men egentligen var vi inne i en studio med studiolampor.
1815 Nu började vi promenera tillbaka till stället där vi först intog lapparna. Och det nu det blir jobbigt på riktigt. På vägen tillbaka går vi på en lång cykel/gångväg som är bredvid en bilväg. Det är liksom en rak sträcka så man ser ganska långt fram. Efter att vi gått på den i kanske 5 minuter inser jag att vi inte kommit någon vart. Jag kollar bak och ser att vi bara gått några meter och nu går på samma ställe. Till vänster om mig går min kompis och jag ser bredvid honom att vi inte kommer framåt. Gatulampan som är bredvid honom försvinner inte bak i takt med att vi går fram, utan den är stilla. Jag drabbas av lätt panik och säger ”vi kommer ingen vart” min kompis skrattar och säger ”jo vadå det gör vi visst” jag kollar fram och ser hur långt kvar det är på vägen och säger ”nej jag lovar titta fram vi har gått här i 15 minuter nu” han säger ”wtf ja nu när du säger det”. Vi kollar på varandra men fortsätter gå, till slut är vägen slut. Uppenbarligen hade ju vi promenerat, men det var verkligen som om vi gick på samma väg i 20 minuter när det egentligen bara var en 5 minuters promenad. När vi bara var några 100m från platsen vi skulle till, kände jag att mig så jävla konstig. Himlen med mönster rörde sig för fort så det blev jobbigt att titta upp, jag försökte gå med blicken i gatan. Men där formade gruset mönster som kan finnas i fint kakel ibland. Nu blev min syn nästan suddig, fast inte suddig, för jag såg ju allt klart och tydligt. Men det var som om allt blev så överväldigande, alla känslor, så det kändes som att jag inte kunde se. Även fast jag kunde se. Jag sa ”jag behöver sätta mig” och började gå mot bänken ca 20m fram. Min kompis bara följde efter, han var också trippad nu och hade ju tagit mycket mer än mig (totalt just nu ca 300ug). Han satte sig bredvid mig och jag kände hur allt bara blev för mycket. Jag kunde inte titta upp för himlen rörde sig så konstigt, jag satt med armarna på knäna och stirrade i marken. Jag blev trött, nästan som om jag skulle tuppa av, vilket kändes väldigt konstigt då man har svårt att sova på syra. Vi satt på bänken tysta, jag var så inne i min värld med att försöka hålla mig lugn och inte börja gråta så jag la inte märke till vad min kompis gjorde alls. Jag började få svårt att avgöra vem jag var med, jag visste liksom inte riktigt vem som satt bredvid mig. Kanske berodde det på att vi inte träffats på så pass länge innan trippen , men efter det spenderade jag resten av trippen med att hela tiden försöka klura ut vem fan jag var med. Men jag sa inget till honom.
1915 Nu reste vi oss från bänken eftersom jag kommit fram till att det inte blev bättre av att sitta där, vi började mycket långsamt gå mot en ica då min kompis ville tugga på något och vi inte hade något bättre för oss. Det var fortfarande jävligt obehagligt allting, vi gick på en väg jag gått 100 gånger innan men ändå kände jag mig vilse. Det var kolsvart nu och gångvägen var upplyst med lampor, jag hade svårt att se eller åtminstone förstå vad jag såg. Jag höll mig nära min kompis och varje gång någon passerade oss skrek jag nästan till av rädsla. Jag vet inte varför, jag hörde aldrig någon bakom oss förrän dom var precis bredvid oss. Vi kom fram till Ica och min kompis fick gå in själv, då jag inte vågade gå in. Jag satte mig på en bänk utanför och satte på musik jag gillade. Bakom mig hörde jag röster komma ut från ica men rösterna lät så jävla förvrängda. Jag kunde liksom inte avgöra om det var en vuxen eller ett barn som pratade, och jag fattade inte heller vad dom sa. Till slut kom min kompis ut med en chokladkaka, vi började promenera tillbaka samma väg och han erbjöd mig en ruta. Jag var verkligen inte hungrig men tänkte att det kunde vara smart att äta, jag tog en ruta men sekunden jag la den i munnen fylldes hela min kropp av panik och jag spottade ut den i skräck. Jag har ingen aning varför det blev så men jag var verkligen rädd för att äta. Dock gick det bra att äta en halv ruta några minuter senare.
1930-21 Under de här timmarna promenerad vi runt i mörkret. Min kompis var riktigt hög nu, och jag kände mig också helt borta. Det kändes som varenda rörelse jag gjorde och ord jag sa var konstigt, som om jag var en utomjording. Jag försökte liksom vara så normal som möjligt och frågade flera gånger om jag var konstig. För det mesta så var vi tysta, jag kände på mig att min kompis inte heller hade en särskilt bra tripp. Ingen panik eller sånt, men han skrattade eller pratade inte, vi var bara tysta och promenerade och väntade ut det liksom. Inte som en lsd trip ska vara. Det hände flera små läskiga saker under den här tiden. Jag hallucinerade en spindel på gatan, en stor svart spindel. Jag blev skiträdd och skrek men min kompis sa att det inte var något där. Samma reaktion hade jag när min hand råkade snudda vid en buske vid trottoarkanten, jag blev helt förskräckt. Var så jävla rädd för allting liksom, människor som passerade var asläskiga. Min kompis började prata om hur han hade svårt att tänka, och det märkte jag. Det tog flera minuter för honom att få fram en vettig mening, och han stammade hela tiden. Vi hade väldigt svårt att kommunicera med varandra då vi båda var så höga och miljön var så konstig och det var bara en så jävla konstig stämning. Som om allt var en feberdröm, inte en mardröm som är läskig, utan allt var bara så jävla obehagligt och konstigt. Vi hamnade på en ny bänk mitt emot varandra, vi satt tyst och jag tittade på honom. Sen sa han något om någon musik som någon spelade längre bort . jag skrattade o svarade o tittade bort. Sen tittade jag tillbaka på honom och insåg att han satt exakt likadant som innan. Blev rädd och var tvungen att fråga om konversationen faktiskt hade hänt, det hade den. Samma sak hände en gång till, fast då sa han nej, konversationen hade inte hänt. Vet inte om han var för hög eller om jag var för hög. Som sagt hade vi båda svårt att kommunicera med varandra, och svårt att få fram tankarna i ord och förstå vad vi sa till varandra.
2115 Jag märkte hur torr jag var i munnen så vi bestämde oss för att gå till en annan mataffär i närheten. Vi promenerade en lång bit dit, allt kändes obehagligt. Jag tittade då och då på min kompis för jag inbillade mig att han stirrade på mig, det gjorde han inte. Det var så tyst runt oss, och varje gång han sa nåt fick jag en konstig känsla i kroppen. Vi diskuterade att vi inte kunde förstå varandra, detta måste låtit så jävla konstigt för en nykter person. Vi drog iallafall slutsatsen att båda var helt borta och stämningen var jävligt skum. Jag funderade ständigt över hur konstigt jag betedde mig, som om en nykter människa direkt skulle sett att jg var helt trippad, vet dock ej hur det såg ut. Min polare sa att jag verkade normal iallafall. Ungefär var tredje steg jag tog kändes det som om jag sjönk in i marken, men jag gjorde såklart inte det. Dock tror jag att jag gått på ett väldigt konstigt sätt hela kvällen. Vi kom fram t willys och min kompis frågade om jag ville hänga med in men jag vågade inte. Jag satte mig på marken utanför igen och väntade, försökte ringa en kompis men hon svarade inte. Han kom ut med en vattenflaska och varnade mig att det kunde kännas jävligt märkligt att dricka, jag tog en liten klunk och det kändes så jävla konstigt. Men ändå skönt. Jag sippade vatten lite då och då för min mun var så himla torr. Vi promenerade till en skola och försökte lyssna på lite musik, det passade inte. Det gjorde det liksom inte bättre, även om musiken lät bra så hjälpte det inte hela viben.
2200 Min polare började snacka om att han ville dra hem, att allt detta var för konstigt och att vi bara förvirrade varandra. Vi båda var för höga och fuckade tripparna för varandra sa han. Jag blev lite nojjig och ville egentligen inte skiljas åt, men han verkade verkligen vilja vara ensam för att må bättre. Han ville dock inte lämna mig ensam så han följde mig till att möta några andra kompisar. Vi promenerade länge mot mina 3 andra kompisar som var nyktra. På vägen dit bestämde jag mig istället för att åka hem, jag tänkte att min pappa sov och attt jag inte orkade vara ute mer. Kanske skulle jag nyktra till om jag bara fick komma hem och låtsas som om allt var som vanligt. Han väntade med mig på busshållsplatserna och vi försökte prata om normala grejer, som skolan. Det var skitkonstigt. Bussen skulle komma om 20 min, men den verkar komma efter bara 2-3 minuter kändes det som. Jag reste mig och dörrarna öppnades, men jag kunde inte gå på. Min kropp bara vände och gick förbi bussen, min kompis följde efter mig och bussen åkte iväg. ”Förlåt jag vågar inte jag är för hög fortfarande” sa jag. Han blev lite irriterad för jag märkte att han bara ville hem. Jag bestämde mig för att träffa domdär kompisarna ändå och sa hejdå till honom. Han undrade om han inte skulle följa mig men jag sa ”nej, du har rätt. Vi fuckar upp för varndra vi måste skiljas åt för när vi är höga med varandra blir allt så jävla konstigt” så vi sa hejdå och jag trippade nu ensam. Det kändes hövligt läskigt men ändå så jävla skönt att kunna sätta på mina hörlurar och promenera själv som om allt var som vanligt. Det kändes som om jag hade allt mer under kontroll, även om jag fortfarande var väldigt trippad. Jag mötte så småningom mina 3 kompisar, såg dom dock inte förrän de var rakt framförde trots att vi gått mot varandra långe. Vi hälsade och började gå mot busshållsplatsen. Jag försökte förklara allt jag kände och allt som hänt, men kunde inte forma bra meningar. De skrattade men lyssnad när jag försökte prata. Två av vännerna åkte hem ganska kort efter de möttes, men den sista stannade kvar med mig. Jag började nyktra till nu (trodde jag) och det kändes så skönt att prata med en person som gjorde att allt kändes som vanligt. Även om jag fortfarande hade visuals, tankar och svårt att tänka.
2350 Nu hade vi pratat länge och min buss hem kom, jag gick på den utan problem och satte på musik. Var dock rädd att mina pupiller eller sättet jag gick på skulle avslöja mig då jag träffade några bekanta på bussen. Det gick bra och jag var hemma vid ungefär 0020, min pappa sov som tur var. Så fort jag klev in i mitt rum blev allt konstigt igen, som om jag blivit ännu mer hög nu. Det var dock inte mycket visuals nu utan mer känslor och tankar. Jag tvättade av mig sminket och byte om, som om det skulle vara en vanlig kväll. Sedan låg jag i sängen och försökte äta lite godis och så kollade jag på nån film. Jag kunde inte alls äta och min mun kändes så jävla tjock, dock satt jag och skrattade högt för mig själv åt ett klipp i typ en kvart. Efter några h somnade jag till slut. Promenerade typ 30 000 steg konstant den här kvällen och åt ingenting, dagen efter var jag helt slut.
Detta var min snedtripp, grejen är att det va ingen mardrömstrip med sjuka hallisar och panik. Utan det var liksom en jävligt obehaglig och jobbig trip på ett annat sätt, kanske inte vad man tänker sig när man hör snedtripp Idk. Nu såhär en månad efter har jag drabbats av mycket overklighetskäbslor och en del syraflashblacks tror jag, jättejobbigt. Tog ecstasy nån vecka efter trippen och fick under en stund panik och trodde jag var på syra igen, det gick dock över. Skriv gärna nåra tankar.
submitted by n3ap4t to droger [link] [comments]


2020.11.17 21:49 n3ap4t jävligt lång triprapport men pls läs

Triprapport LSD
kön: tjej ålder: 15 erfarenheter: alkohol, hasch, gräs, ecstasy, Ritalin, elvanse, lsd 1 gång innan Dos: 125ug
Jag hade trippat en gång innan detta, dock endast på ca 50ug.
Eftersom det gått bra första gången tänkte jag att jag är erfaren och kunde klara av mer än så. några månader efter första trippen blev jag sugen på att trippa igen, men ingen av mina vänner jag brukar knarka med var så sugna. Det slutade med att jag skrev till en rätt gammal kompis som jag inte alls känt bra och inte heller träffat på ca 3år. Vi började skriva och kom fram till att vi skulle trippa tillsammans om en vecka. ”Yes” tänkte jag och började mentalt förbereda mig för trippen. Några dagar innan bestämde vi oss för att köpa LSD av en kran som han köpt av innan och som hade bra lappar med 250ug. Min kompis köpte 6/7 lappar (minns inte exakt) på fredagkvällen, dagen innan vi skulle trippa.
Tripdagen: På lördagsmorgonen vaknade jag och gjorde mig i ordning, hela förmiddagen såg jag till att äta plugga, duscha och städa. (Jag måste bara tillägga att det var i början av oktober, så det var inte jättevarmt ute men inte heller iskallt, men det blev mörkt fort)
1530 Jag mötte min kompis på en tågstation och vi började direkt prata om allt möjligt, stämningen var lite stel då vi inte träffats på ett tag men vi började promenera mot ett skjul bakom en idrottshall där vi tänkte inta lapparna.
1600 Nu la jag en fjärdedels lapp på min tunga, alltså ca 62,5ug. Jag var spänd och nervös, men ändå rätt lugn då det var ungefär lika stor dos som första gången. Det kändes bra att börja med en så liten dos trots att jag var inställd på att inta mer under kvällen. Min kompis la en halv lapp på tungan, 125ug. Medans vi väntade på effekterna satt vi och snacka.
1630 Min kompis började känna av effekterna, men jag kände ingenting. Dock började jag frysa så vi bestämde oss för att promenera till en annan skola där vi båda brukade hänga. På vägen dit började mina effekter också kicka in. Varje bil som susade förbi oss lät skithögt och konstigt och jag började få en annorlunda känsla i kroppen, en kittlande känsla i bröstet jag alltid får oavsett vilken substans jag tar. Vi promenerade tysta och sa inte så mycket, men det var liksom för att vi båda var så inne i att känna efter och lyssna på bilarna. När vi kom fram till skolan var det andra folk där så vi satte oss på en bänk längre bort. Vi pratade lite och ju längre tiden gick kickade det inte mer och mer. Men det var inget negativt, jag skrattade varje gång jag pratade och naturen var så himla fin.
1745 Nu hade det blivit mörkare. Min kompis frågade om jag ville ta en fjärdedel till, då jag inte tagit särskilt mycket. Jag tvekade men till sist tog jag 1/4 lapp till. Nu hade jag tagit 130ug totalt. Min kompis tog också en halv lapp till, han är van vid att trippa och tog totalt upp mot 800ug, höll inte ritkgit koll. När vi lagt lapparna på tungan började vi gå igen, vi gick en väg som jag gått tusen gånger innan. Det var nu allt började kännas så jävla konstigt. Det kändes som en feberdröm. Gräset var så limegrönt och alla som promenerade med hundar eller cyklade på gångvägen kändes inte verkliga. Det var lite obehagligt men inte läskigt, bara konstigt och overkligt liksom. Men det gick ändå att inte fokusera allt för mycket på det och prata med min kompis istället. Men det kändes liksom inte kul och spännande, det kändes bara smått jobbigt hela tiden. Gatulampor lyste med starkt gult ljus vilket gjorde att det kändes ännu mer overkligt, typ som om vi var inomhus fast utomhus. Som att vi var på en teaterscen som skulle utspela sig utomhus men egentligen var vi inne i en studio med studiolampor.
1815 Nu började vi promenera tillbaka till stället där vi först intog lapparna. Och det nu det blir jobbigt på riktigt. På vägen tillbaka går vi på en lång cykel/gångväg som är bredvid en bilväg. Det är liksom en rak sträcka så man ser ganska långt fram. Efter att vi gått på den i kanske 5 minuter inser jag att vi inte kommit någon vart. Jag kollar bak och ser att vi bara gått några meter och nu går på samma ställe. Till vänster om mig går min kompis och jag ser bredvid honom att vi inte kommer framåt. Gatulampan som är bredvid honom försvinner inte bak i takt med att vi går fram, utan den är stilla. Jag drabbas av lätt panik och säger ”vi kommer ingen vart” min kompis skrattar och säger ”jo vadå det gör vi visst” jag kollar fram och ser hur långt kvar det är på vägen och säger ”nej jag lovar titta fram vi har gått här i 15 minuter nu” han säger ”wtf ja nu när du säger det”. Vi kollar på varandra men fortsätter gå, till slut är vägen slut. Uppenbarligen hade ju vi promenerat, men det var verkligen som om vi gick på samma väg i 20 minuter när det egentligen bara var en 5 minuters promenad. När vi bara var några 100m från platsen vi skulle till, kände jag att mig så jävla konstig. Himlen med mönster rörde sig för fort så det blev jobbigt att titta upp, jag försökte gå med blicken i gatan. Men där formade gruset mönster som kan finnas i fint kakel ibland. Nu blev min syn nästan suddig, fast inte suddig, för jag såg ju allt klart och tydligt. Men det var som om allt blev så överväldigande, alla känslor, så det kändes som att jag inte kunde se. Även fast jag kunde se. Jag sa ”jag behöver sätta mig” och började gå mot bänken ca 20m fram. Min kompis bara följde efter, han var också trippad nu och hade ju tagit mycket mer än mig (totalt just nu ca 300ug). Han satte sig bredvid mig och jag kände hur allt bara blev för mycket. Jag kunde inte titta upp för himlen rörde sig så konstigt, jag satt med armarna på knäna och stirrade i marken. Jag blev trött, nästan som om jag skulle tuppa av, vilket kändes väldigt konstigt då man har svårt att sova på syra. Vi satt på bänken tysta, jag var så inne i min värld med att försöka hålla mig lugn och inte börja gråta så jag la inte märke till vad min kompis gjorde alls. Jag började få svårt att avgöra vem jag var med, jag visste liksom inte riktigt vem som satt bredvid mig. Kanske berodde det på att vi inte träffats på så pass länge innan trippen , men efter det spenderade jag resten av trippen med att hela tiden försöka klura ut vem fan jag var med. Men jag sa inget till honom.
1915 Nu reste vi oss från bänken eftersom jag kommit fram till att det inte blev bättre av att sitta där, vi började mycket långsamt gå mot en ica då min kompis ville tugga på något och vi inte hade något bättre för oss. Det var fortfarande jävligt obehagligt allting, vi gick på en väg jag gått 100 gånger innan men ändå kände jag mig vilse. Det var kolsvart nu och gångvägen var upplyst med lampor, jag hade svårt att se eller åtminstone förstå vad jag såg. Jag höll mig nära min kompis och varje gång någon passerade oss skrek jag nästan till av rädsla. Jag vet inte varför, jag hörde aldrig någon bakom oss förrän dom var precis bredvid oss. Vi kom fram till Ica och min kompis fick gå in själv, då jag inte vågade gå in. Jag satte mig på en bänk utanför och satte på musik jag gillade. Bakom mig hörde jag röster komma ut från ica men rösterna lät så jävla förvrängda. Jag kunde liksom inte avgöra om det var en vuxen eller ett barn som pratade, och jag fattade inte heller vad dom sa. Till slut kom min kompis ut med en chokladkaka, vi började promenera tillbaka samma väg och han erbjöd mig en ruta. Jag var verkligen inte hungrig men tänkte att det kunde vara smart att äta, jag tog en ruta men sekunden jag la den i munnen fylldes hela min kropp av panik och jag spottade ut den i skräck. Jag har ingen aning varför det blev så men jag var verkligen rädd för att äta. Dock gick det bra att äta en halv ruta några minuter senare.
1930-21 Under de här timmarna promenerad vi runt i mörkret. Min kompis var riktigt hög nu, och jag kände mig också helt borta. Det kändes som varenda rörelse jag gjorde och ord jag sa var konstigt, som om jag var en utomjording. Jag försökte liksom vara så normal som möjligt och frågade flera gånger om jag var konstig. För det mesta så var vi tysta, jag kände på mig att min kompis inte heller hade en särskilt bra tripp. Ingen panik eller sånt, men han skrattade eller pratade inte, vi var bara tysta och promenerade och väntade ut det liksom. Inte som en lsd trip ska vara. Det hände flera små läskiga saker under den här tiden. Jag hallucinerade en spindel på gatan, en stor svart spindel. Jag blev skiträdd och skrek men min kompis sa att det inte var något där. Samma reaktion hade jag när min hand råkade snudda vid en buske vid trottoarkanten, jag blev helt förskräckt. Var så jävla rädd för allting liksom, människor som passerade var asläskiga. Min kompis började prata om hur han hade svårt att tänka, och det märkte jag. Det tog flera minuter för honom att få fram en vettig mening, och han stammade hela tiden. Vi hade väldigt svårt att kommunicera med varandra då vi båda var så höga och miljön var så konstig och det var bara en så jävla konstig stämning. Som om allt var en feberdröm, inte en mardröm som är läskig, utan allt var bara så jävla obehagligt och konstigt. Vi hamnade på en ny bänk mitt emot varandra, vi satt tyst och jag tittade på honom. Sen sa han något om någon musik som någon spelade längre bort . jag skrattade o svarade o tittade bort. Sen tittade jag tillbaka på honom och insåg att han satt exakt likadant som innan. Blev rädd och var tvungen att fråga om konversationen faktiskt hade hänt, det hade den. Samma sak hände en gång till, fast då sa han nej, konversationen hade inte hänt. Vet inte om han var för hög eller om jag var för hög. Som sagt hade vi båda svårt att kommunicera med varandra, och svårt att få fram tankarna i ord och förstå vad vi sa till varandra.
2115 Jag märkte hur torr jag var i munnen så vi bestämde oss för att gå till en annan mataffär i närheten. Vi promenerade en lång bit dit, allt kändes obehagligt. Jag tittade då och då på min kompis för jag inbillade mig att han stirrade på mig, det gjorde han inte. Det var så tyst runt oss, och varje gång han sa nåt fick jag en konstig känsla i kroppen. Vi diskuterade att vi inte kunde förstå varandra, detta måste låtit så jävla konstigt för en nykter person. Vi drog iallafall slutsatsen att båda var helt borta och stämningen var jävligt skum. Jag funderade ständigt över hur konstigt jag betedde mig, som om en nykter människa direkt skulle sett att jg var helt trippad, vet dock ej hur det såg ut. Min polare sa att jag verkade normal iallafall. Ungefär var tredje steg jag tog kändes det som om jag sjönk in i marken, men jag gjorde såklart inte det. Dock tror jag att jag gått på ett väldigt konstigt sätt hela kvällen. Vi kom fram t willys och min kompis frågade om jag ville hänga med in men jag vågade inte. Jag satte mig på marken utanför igen och väntade, försökte ringa en kompis men hon svarade inte. Han kom ut med en vattenflaska och varnade mig att det kunde kännas jävligt märkligt att dricka, jag tog en liten klunk och det kändes så jävla konstigt. Men ändå skönt. Jag sippade vatten lite då och då för min mun var så himla torr. Vi promenerade till en skola och försökte lyssna på lite musik, det passade inte. Det gjorde det liksom inte bättre, även om musiken lät bra så hjälpte det inte hela viben.
2200 Min polare började snacka om att han ville dra hem, att allt detta var för konstigt och att vi bara förvirrade varandra. Vi båda var för höga och fuckade tripparna för varandra sa han. Jag blev lite nojjig och ville egentligen inte skiljas åt, men han verkade verkligen vilja vara ensam för att må bättre. Han ville dock inte lämna mig ensam så han följde mig till att möta några andra kompisar. Vi promenerade länge mot mina 3 andra kompisar som var nyktra. På vägen dit bestämde jag mig istället för att åka hem, jag tänkte att min pappa sov och attt jag inte orkade vara ute mer. Kanske skulle jag nyktra till om jag bara fick komma hem och låtsas som om allt var som vanligt. Han väntade med mig på busshållsplatserna och vi försökte prata om normala grejer, som skolan. Det var skitkonstigt. Bussen skulle komma om 20 min, men den verkar komma efter bara 2-3 minuter kändes det som. Jag reste mig och dörrarna öppnades, men jag kunde inte gå på. Min kropp bara vände och gick förbi bussen, min kompis följde efter mig och bussen åkte iväg. ”Förlåt jag vågar inte jag är för hög fortfarande” sa jag. Han blev lite irriterad för jag märkte att han bara ville hem. Jag bestämde mig för att träffa domdär kompisarna ändå och sa hejdå till honom. Han undrade om han inte skulle följa mig men jag sa ”nej, du har rätt. Vi fuckar upp för varndra vi måste skiljas åt för när vi är höga med varandra blir allt så jävla konstigt” så vi sa hejdå och jag trippade nu ensam. Det kändes hövligt läskigt men ändå så jävla skönt att kunna sätta på mina hörlurar och promenera själv som om allt var som vanligt. Det kändes som om jag hade allt mer under kontroll, även om jag fortfarande var väldigt trippad. Jag mötte så småningom mina 3 kompisar, såg dom dock inte förrän de var rakt framförde trots att vi gått mot varandra långe. Vi hälsade och började gå mot busshållsplatsen. Jag försökte förklara allt jag kände och allt som hänt, men kunde inte forma bra meningar. De skrattade men lyssnad när jag försökte prata. Två av vännerna åkte hem ganska kort efter de möttes, men den sista stannade kvar med mig. Jag började nyktra till nu (trodde jag) och det kändes så skönt att prata med en person som gjorde att allt kändes som vanligt. Även om jag fortfarande hade visuals, tankar och svårt att tänka.
2350 Nu hade vi pratat länge och min buss hem kom, jag gick på den utan problem och satte på musik. Var dock rädd att mina pupiller eller sättet jag gick på skulle avslöja mig då jag träffade några bekanta på bussen. Det gick bra och jag var hemma vid ungefär 0020, min pappa sov som tur var. Så fort jag klev in i mitt rum blev allt konstigt igen, som om jag blivit ännu mer hög nu. Det var dock inte mycket visuals nu utan mer känslor och tankar. Jag tvättade av mig sminket och byte om, som om det skulle vara en vanlig kväll. Sedan låg jag i sängen och försökte äta lite godis och så kollade jag på nån film. Jag kunde inte alls äta och min mun kändes så jävla tjock, dock satt jag och skrattade högt för mig själv åt ett klipp i typ en kvart. Efter några h somnade jag till slut. Promenerade typ 30 000 steg konstant den här kvällen och åt ingenting, dagen efter var jag helt slut.
Detta var min snedtripp, grejen är att det va ingen mardrömstrip med sjuka hallisar och panik. Utan det var liksom en jävligt obehaglig och jobbig trip på ett annat sätt, kanske inte vad man tänker sig när man hör snedtripp Idk. Nu såhär en månad efter har jag drabbats av mycket overklighetskäbslor och en del syraflashblacks tror jag, jättejobbigt. Tog ecstasy nån vecka efter trippen och fick under en stund panik och trodde jag var på syra igen, det gick dock över. Skriv gärna nåra tankar.
submitted by n3ap4t to swedents [link] [comments]


2020.10.20 20:17 forestdrivesouth Tankar på en tisdag

Jag har varit ren sen i söndags. Två dagar alltså, hehe. Jag minns inte hur länge jag gått på nått dagligen, men kanske två månader iallafall. Innan dess hade jag aldrig tagit tjack eller benzo på dagtid, aldrig på en vardag, aldrig betalat för det; jag var mest en periodare av alkohol och röka som då och då trillade på annat i festsammanhang, men jag fastnade aldrig för nått. Fick alltid sån grov AT efter spontana besök på rave, dunderfull tillsammans med rutinerade vänner som bjöd på mdma, tjo eller ladd. Kanske alla tre under en kväll. Men mycket sällan, ibland gick det år emellan. Det var aldrig min scen, jag tänkte tidigt att "såhär kan man fan inte må alltså, aldrig igen". Och det höll jag ganska bra.  
Rökat däremot, hon har varit med mig i flera, flera år. Alkoholen också, men det är inte min drug of choice, jag kan liksom ha det hemma utan att ens bli sugen. Weed dock, fan, finns det hemma så kör jag tills jag däckar. Det märks på mig när jag är i en sån period. Och det har varit många såna perioder; inrökta månader där jag fört självhatiska monologer i huvudet med endast mina egna hjärnspöken som åhörare. Blivit riktigt paranoid med åren dessutom. Samtidigt har vi haft så många fina stunder tillsammans i naturen, så många fina stunder av total tystnad, men i ärlighetens namn är det nog två av tio spliffar som landar bra.  
Periodare alltså; några nyktra månader här, några nyktra veckor där, ibland ett halvår. Men hon kommer alltid tillbaka, Marianne. Oftast efter en period av nykterhet som sen leder till en öl som sen leder till fler fester och one night-stands som sen leder till att jag bara vill vara själv och röka ner mig. Det är sjukt alltså, under alla dessa år så har jag upplevt grymt negativa bieffekter av cannabis, men ändå fortsatt. Vafan gör man så för? Well, I guess att jag är en missbrukare. Och någonstans så visste jag att "forestdrivesouth, rökat är inte bra för dig. Men det kan du åtminstone gå av cold turkey och styra skiten någorlunda, du har ett val där. Men det du egentligen vill åt, total frihet från ångestklumpen i bröstet och värken i kroppen, dom drogerna är tyngre och det är ingen väg för dig att gå".  
Jag visste det med mig. Jag har det i blodet. Jag har gjort tillräckligt mycket jobb på själslig nivå(terapi, samtalsgrupper, alternativa behandlingar, ssri, ceremonier med shamaner etc) för att vara så pass självmedveten. Just därför jag aldrig testat opiater bland annat. Men tjo däremot... För två år sen fick jag två piller Attentin. Det var första gången jag tog en lågdos tjack i nyktert tillstånd. Där hände nått. Jag minns än idag hur nice det var, hur bra det lirade med rökat, hur lugn jag blev. Men jag vägrade fan att börja exprimentera med tjack som vissa av mina loservänner. Aldrig.  
Två år senare, nutid alltså, åkte jag på en tuff period med några traumatiska upplevelser. "Bara en gång, kanske två. Lika bra att testa fan", fuck it. När jag väl fick hem min första karta 5 mg:are, ja, några dagar senare snortade jag fultjo varje dag på jobbet haha. Och där kom väl benzon in i bilden. Gått igenom flera kartor nu alltså. Och ju mer jag börjat ta saker, desto mer verkar drogerna och det livet komma till mig; becknare som ringer, becknare som vill röka tillsammans, ständiga sms om nya sortiment och liknande. Jag har börjat attrahera det. Till och med hittat en vacker tjej som är smått öppen för livsstilen. Eller ja, så mycket som jag vågat dela med mig av då. Men inte fan tänker jag dra ner henne i det här. Jag må vara relativt snygg, charmig och verka stadig, eller so I've been told iallafall, men min insida har passerat bäst-före-datum.  
Det har varit en fin cocktail av tjo, benzo, z-analoger och minst 150g röka på dessa två månader. Det har varit kul. Sjukt kul emellanåt. Speciellt att lära sig hur de olika drogerna lirar med varandra. Att vara en nattuggla. Att gilla jobbet. Riktigt skönt att slipp anstränga sig för att må bra. Men jag är en så jävla dålig knarkare alltså, jag känner mig alltid så extremt skyldig och har börjat uppleva nervösa sammanbrott och liknande. Grinar och skit. Liksom en helt ny nivå av ångest som uppstått när väl tjacket börjat gå ur kroppen på kvällarna. Och då dygnar jag inte ens.  
Önskar verkligen att jag fortfarande var 18 och bara kunde köra på, skita i allt. Önskar att jag inte kände mig själv så väl. Önskade att jag inte hade ett jobb att ta hand om, en karriär att ta tag i, relationer att vårda. Visst, det kanske går ett tag på tjo och benzo, men jag vill inte fastna, jag är livrädd för AT:n, men fan mest rädd för att bli stämplad som den där nyktra missbrukaren. Som svag.  
Men kanske att jag redan är fast? Jag kan nästan känna hur kraschen närmar sig. Kanske att jag inbillar mig, kanske att jag kan klara av det här, men det känns nästan karmiskt på något sätt, som att jag står inför ett livsviktigt val: att sluta eller att fortsätta. Det finns inget mellanting. Inte för mig.  
Jag har ännu inte bestämt mig. Eller jo, det har jag visst, för jag väntar på 2g tjack as we speak. Har ju nämligen en stor, viktig tenta snart där jag "måste" vara fokuserad, men jag ljuger ju såklart för mig själv. Romansen är ju uppenbarligen inte över. Samtidigt så sitter jag här nu, helt nykter, tagit en paus i pluggandet, grinat, mediterat, skrivit den här snyfthistorian och inte rört någon av de benzo eller z-analoger jag har kvar. Inte ens rökt weed trots att det finns gratis 5 minuter bort. Känns ändå strongt, men uh, att klara av jobb och studier känns..... sådär.  
Jag börjar närma mig 30 och kan inte förställa mig att leva resten av livet såhär, att fortsätta bära på den ångest som nu börjat manifestera sig i kroppen. Ångest, sorg och ilska. Det har dock funnits perioder av nykterhet och olika terapiformer där jag känt samma typ av självförtroende, till och med självkärlek wtf, som på tjo. Fast den är renare. Den är äkta. Det krävs bara att man vill tillräckligt mycket. Det krävs att man put in the work. Att man vågar öppna sig, vara sårbar, ta hjälp. Vågar jag det igen, vill jag det? Jag vet inte. Kanske att jag måste gå sönder totalt för att kunna bygga upp mig själv igen. Men... jag har ju redan haft så många rock bottoms. Fyfan vad mycket skit man gått igenom alltså, usch.  
Yet here I am, letandes efter min allra sista mega fuck up, eller? Jag vet inte, allt jag vet är att i denna stund klarar jag att vara nykter. Plugget går skit men det skiter jag i. Just nu är jag nykter. Jag lever. Jag känner ångesten, jag lever. Jag har propavan, dom funkar på mig, jag kan sova och imorgon är det en ny dag.  
Ta hand om er.
submitted by forestdrivesouth to droger [link] [comments]


2020.07.20 20:34 quagmirekid Kan inte sluta dricka, snälla ge mig råd vet inte vad jag ska göra!

Edit: Tack så mycket för allt stöd och alla råd och tips! Kände mig så jävla ensam när jag satt och skrev det här men det känns faktiskt bättre nu. Känner mig mycket mer motiverad att söka hjälp nu. Ta hand om er och tack igen!
Jag har haft problem med drickandet sen jag var runt 16, är snart 21 nu. Ett tag drack jag varje dag utan undantag. Då var det nästan exklusivt stark sprit jag drack. Familj och vänner blev oroliga och jag skämdes som fan. Det räckte för att dra ner ganska rejält.
Men den jävla abstinensen var hemsk för mig. Tillslut försvann den, men det höll inte. Sakta men säkert började jag dricka igen. Det är inte dagligen som förut men abstinens symptomen kom tillbaka direkt och dom är så vidriga att jag är rädd att jag är där snart igen.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Förstår att det låter orimligt men jag vill inte sluta dricka, samtidigt som jag vet att jag inte kan fortsätta såhär. Jag skäms och är rädd att be om hjälp. Jag är rädd att folk inte ska ta mig seriöst och bara se mig som en ”party tjej”. Jag är rädd för abstinensen. Vart vänder jag mig? Hur gör jag? Tack
Tl;dr: Är en alkis och vet inte hur jag ska sluta vara det
submitted by quagmirekid to sweden [link] [comments]


2020.06.16 02:26 Auroraborealis-sky Är sur på midsommar

Vanligtvis älskar jag midsommar, träffa vänner eller släkt och äta mängder med mat. Men nu kommer The last of us part 2 ut den nittonde. Vill spendera hela dagen med att spela och sedan äta mängder av potatis och gå tillbaka till att spela. Men min plan kommer inte funka.
Det hela började när man kunde börja förbeställa spelet. Hade önskat i födelsedags present typ 2 år tidigare att få den här jävla collectors edition till the last of us, så var det dags. Hjälpte mamma beställa den på GameStop. Men vad händer då? GameStop går i konkurs i Sverige. Ren panik fick jag när jag såg att GameStop hade avbeställt min order veckor innan och inte sagt något. Runt jul letade jag överallt för en ny och lyckades få en på Media markt. Nu sedan jul har jag varit små rädd att den helt plötsligt också ska avbeställas.
Men som tur är hände inget med ordern, förutom att spelet kommer ut under midsommar. Vilket nu betyder att den kommer vara fast i posten tills tidigast tjugoandra Juni! Är också rädd att postmord ska misshandla mitt paket på samma sätt som min tomb raider staty behandlades. Den kom fram i flera bitar, vilket kunde lösas med lite superlim men den tappade nog allt värde.
Det åt enbart tre extra dagar jag behöver vänta men det känns som en oändlighet nu när man är arbetslös efter att ha tagit studenten. Vet att det finns mycket större problem i världen nu än en 18 årig tjej som är sur på midsommar men har dåligt tålamod.
submitted by Auroraborealis-sky to swedishproblems [link] [comments]


2020.06.09 02:10 gpgpgowowow En motvilligt uppskattande nick till jantelagen

Jantelagen har säkerligen hämmat många begåvade personer, och orsakat mycket onödigt elände hos dem som stuckit ut på något vis. Du ska inte tro att du är något. Jag själv började märka av den någon gång i högstadiet, när man helt plötsligt blev väldigt o-cool om man gjorde någorlunda bra ifrån sig i skolan (eller så var det kanske att jag inte är särskilt begåvad i socialt samspel), och jag har tyckt illa om företeelsen sedan dess.
Jag har på senare tid börjat inse att den dock har sina poänger, och att jag tror att den faktiskt också motverkar en hel del elände.
Jag ber om överseende för att jag, i behandlande av något så svenskt som jantelagen (må vara att den inte formulerades av en svensk), här under några stycken kommer att prata om förhållanden i Thailand. Jag kommer tillbaka till förhållanden i sverige senare.
Jag jobbade några år i Thailand för ett multinationellt företag, och som så många andra västerländska män träffade jag en tjej från fattiga förhållanden i nordöstra regionen, som jag sedan gifte mig med. Jag observerade följande hos mina thailändska kollegor på kontoret, min frus fattiga familj och vänner i hembyn, hennes fattiga kollegor i köpcentrumet hon jobbade på, våra tämligen bemedlade grannar i den gated community vi bodde på, och hos den synnerligen bemedlade ex-politikern och hans älskarinna som bodde där.
Nu bör jag påpeka att det jag skriver nedan är generaliseringar, baserade på mina personliga erfarenheter och tolkningar av mina medmänniskor. Det finns förstås undantag.
Det viktigaste av allt var att vara framgångsrik, och framgångsrik är man om, och endast om, det ser ut som att man är det. Hur ser man då ut att vara framgångsrik (och i och med det att man ser ut att vara framgångsrik så är man alltså framgångsrik)? Jo, genom att visa upp pengar och dyra saker.
Så, hur kan man då se till att kunna visa upp pengar och dyra saker, förlåt, bli "framgångsrik"?
Det finns säkert mer att ta upp, men det börjar nog räcka om Thailand. Jag tog upp mina observationer eftersom de är den direkta motsatsen till jantelagens regler om att man inte är något, även om man faktiskt är mer framgångsrik i någon mening än de personer man omges av. I Thailand, däremot, behöver man inte alls vara något för att få status, så länge man kan få det att framgå som att man är framgångsrik, kosta vad det kosta vill.
När jag flyttade tillbaka till Sverige med min familj kom jag att betrakta landet och vår befolkning med nytt perspektiv. Det var till största delen positivt. Det är skönt att återigen bo i ett land som är jämförelsevis befriat från korruption och där regler efterföljs och saker fungerar. Men, beklämmande nog, tycker jag mig se tendenser till samma syn som i Thailand, om än långt ifrån så uttalat som där, än så länge. I synnerhet bland ungdomar och invandrare. De senare kan kanske ursäktas med att de inte vuxit upp med jantelagen som norm.
Man utsätts för ungdomar som spelar musik för en hel tunnelbanevagn eller badstrand, utan minsta hänsyn till att andra kanske har annan musiksmak eller ringa lust att lyssna på musik vid det tillfället. Det spelar nog inte så stor roll - det viktiga är att synas och höras. Trots att det går tvärs emot att man inte är något (och därmed inte har någon rätt att försöka få andra att uppmärksamma en).
Jag ser också att det börjar bli allt viktigare att visa att (eller åtminstone framstå som att) man är så framgångsrik (läs: har råd) att man kan klä sig i dyra märkeskläder, ha senaste mobilen, etc.
Min fru läser nu på SFI, och baserat på hennes vänners utsagor och beteende så tycks samma värderingar gälla hos de andra studenterna. De kommer från Nordafrika, Sydamerika, Mellanöstern och Asien. En av dem lever på bidrag men har ändå tjocka guldlänkar på armen. Det kan förstås tolkas som att hon får för mycket bidrag, men jag tror att det snarare kan handla om att hon lever på vatten och bröd för att kunna visa upp guld på handleden.
En annan studiekamrat har skaffat sig en helschysst bil, och bor i en etta med pentry tillsammans med fem andra personer. Han är försiktig med att köra eftersom det är dyrt med bensin.
Om man anammar synlig (falsk eller äkta) rikedom som symbol för framgång så är det kanske inte så konstigt att kriminella gäng kan rekrytera nya medlemmar. Det är nog lättare att skaffa synlig rikedom på det viset än att kämpa med studier och sedan hederligt jobb.
Kanske det borde ingå i läroplanen att inpränta jantelagen i alla elever.
Nu dricker jag ur det sista av min helt vanliga, o-coola Pripps Blå 2.8% och avslutar mina funderingar för kvällen. Tack för din tid!
tl;dr Jag har börjat förstå att jantelagen skyddar mot allt elände som kommer av att folk känner att man måste visa upp sig som framgångsrik, till vilket pris som helst.
submitted by gpgpgowowow to sweden [link] [comments]


2020.02.20 12:09 GrummeGreen Död tjej på barnkanalen? Hjälp mig hitta serien

Kommer ni ihåg en ungdomsserie, typ thriller, på barnkanalen som gick omkring 2005-2015? Minns inte så mycket alls. Men tror den handlar om en tjej, alternativt 2 (kanske tvillingar). Minns det som att en tjej låg död vid ett vattendrag (på typ en sandstrand eller vid stenar) med en grå betongsbro i bakgrunden. Sen skulle de andra ungdomarna lösa mysteriet. Kanske var hon inte alls var död, eller så hade hon bytt plats med sin syster. I min hjärna är skådespelaren typ Happy/Felice Jankell men hittar inget efter utförlig googling. Observera att allt jag beskrivit kan vara felaktigt, särskilt detaljer, alla svar önskas därför. (Obs det är inte serien Mille eller filmen Bron till Terabitia - som alla mina vänner föreslagit). Jag är i desperat behov av hjälp. Jag har frågat alla jag känner och tror jag börjar bli galen.
Edit: efter misslyckat försök att hitta ett sådant barnprogram ser jag till möjligheten att seriern kanske gick på en annan kanal. Eller var en film. Är öppen för alla möjliga gissningar.
submitted by GrummeGreen to sweden [link] [comments]


2019.12.31 17:56 HannahAurora Snälla hjälp mig hitta 5 barnprogram jag inte kan hitta!

Hej allihop. Just nu letar jag efter fem barnprogram som jag såg på Barnkanalen när jag var liten, men jag kommer inte ihåg vad de hette. Kan ni försöka hjälpa mig identifiera dem? Jag föddes 1998 så de här programmen sändes förmodligen under de tidigaste 2000-åren, alltså mellan 1998-2009, skulle jag säga. Men kan lika väl vara efter 2009. Första, andra och femte programmet var otecknade.

1. Liten tjej med en förälder i Sverige och en i "Vetlanda" I början av programmet introducerade den här lilla flickan sig själv och det sista hon sa innan programmet började var "Min mamma bor i Sverige och min pappa bor i Vetlanda, och just nu bor jag här." Fast Vetlanda verkade som ett helt annat land än Sverige... ???? Jag minns att man fick se "Vetlanda" nån gång när hin var där och de såg typ kinesiskt ut. Om jag inte misminner så KAN pappan har haft en cykel med en vagn där bak. Nåt sånt finns ju i Kina. 🤔

  1. Pojke ger tjej puss på födelsedagsfest. Det här var inget riktig barnprogram, utan mer som en långfilm. Barnen var väl 7-11 år gissar jag. Kanske barndokumentären, fast det var inte på svenska. Norska eller danska, nåt utav de. En kille träffar en tjej, och blir kär i henne. Minns ej om de blev kompisar eller om han var för blyg, men han försökte komma på en bra födelsedagspresent till hennes födelsedag. På hennes födelsedagsfest, gick han fram till henne och gav henne en puss. Sen sa han grattis på födelsedagen och väntade på svar. Hon var förvånad, och alla andra stannade upp och såg på. Sen log hon, och de andra gästerna applåderade och festen fortsatte. Vet inte om de blev ihop eller vad de gjorde sen. Det kan ha varit ett avsnitt ur Barndokumentären, men jag är inte säker. ---------------------------------------------------------------------
  2. Liten flicka kidnappat av troll lär dem läsa. Det här är jag säker på att det var en långfilm, och den sändes för många år sen. Det visades liksom i 2D tror jag. En liten flicka, småbarn, blev tagen av troll som bodde i tunnlaen grotta under marken. Vet inte vad de ville men de hade nog tänkt äta henne elr nåt sånt, fast hon var aldrig riktigt rädd för trollen. Men de blev vänner med henne och hon hade nyligen lärt sig läsa, så hon lärde dem läsa. Hon verkade inte rädd för trollen, om de var farliga så var hon nog för liten för att inse det. Efter ett tag så släppte de henne eller tog hem henne, och där tog det slut. Det är tyvärr allt jag minns. ---------------------------------------------------------------------
  3. Lila sjuk drake. Jag letar efter ett annat barnprogram också. Jag minns inte allt, men det handade i stort sett om en drake som bodde hos en familj. Den var tam, inte vild, och jag tror den var lila men jag är inte helt säker. I alla fall, i ett avsnitt så var draken sjuk, så de två barnen som också bodde där krympte sig på nåt sätt och gick in i drakens kropp för att ta itu med viruset/bakterien. Jag minns vagt att de av misstag hamnade i drakens mage först, de skulle till nån annan kroppsdel. De hade en karta över drakens kropp och de hade hållt den upp oc hner, och därför kom de fel. Men de vände, och till slut hittade det viruset/bakterien och tog itu med det och botade draken. Hur de tog itu med det, minns jag inte. Men antingen övertalade de eller så tvingade de väl viruset att lämna drakens kropp. Har inte hittat det ännu, men de barnprogram med drakar som jag har kommit på med hitills är: Draken Lilla blå draken Riddare Micke Jane och draken Florries drakar Draken Digby Doktor Mcstuffins Bumbibjörnarna (olika drakar förekom då och då) & (Bolibompa) ---------------------------------------------------------------------
  4. Pojke som opererar bort testikel Den här minns jag minst om. Det handlade kort och gott om en liten kille, knappt 10 år, och hans kompis. Av medicinska skäl var han tvungen att operera bort en testikel. I slutet ville hans (kill-) kompis se, inte vet jag varför, barn är nyfkna. Han ville först inte visa, men antingen så spelade de kula eller samlade enskilt på spelkulor. Så när kompisen gick med på att byta bort 2-3 av sina bästa kulor, fick han se. Och där avslutades avsnittet. Jag misstänker att detta var ett avsnitt ur barndokumentären, men jag vet inte säkert.
Alla seriösa förslag är mycket uppskattade, så tack på förhand för hjälpen! ^
submitted by HannahAurora to sweden [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.09.15 16:23 HannahAurora Snälla hjälp mig hitta 6 barnprogram jag inte minns namnen på!

Hej allihop. Just nu letar jag efter ett antal program som jag såg på Barnkanalen när jag var liten, men jag kommer inte ihåg vad de hette. Jag har sökt igenom nätet utan tur, så kan nån här hjälpa mig identifiera dem? Jag föddes 1998 så de här programmen sändes förmodligen under de tidigaste 2000-åren, alltså mellan 1998-2009, skulle jag säga. Men kan lika väl vara efter 2009.
  1. Barn gör inbrott Två barn, förmodligen syskon, som gör inbrott. Vet inte varför men de hade nog nån bra anledning. I slutet minns jag att deras mormofarmor lyssnade på nyheter på radion och hörde om nåt inbrott, och då frågade hon oroligt barnens mamma om barnen var hemma. ---------------------------------------------------------------------
  2. Utländsk kille som bor i Sverige, sabbar sin brorsas läxa och har pizzatävling med en tant i rullstol. En utländs kille bodde i Sverige med sin familj och man fick följa hans vardag. (det var inte Habib). Han hade förmodligen flyttat från sitt hemland till Sverige men om det verkligen hände tror jag inte man fick se det i nåt avsnitt. Man fick säkert se hela hans familj, men jag minns bara att han hade en storebror. I ett avsnitt tog han sig in på sin storebrosars dator och ändrade hans hemläxa. Han bytte typ ut varje "och" till "prutt" elr nåt sådant (kan inte minnas exakt). Och sen så träffade han en kompis, en äldre kvinna som satt i sån där automatisk rullstol. Vet inte varför dock. De hade pizzatävling på en lokal pizzeria, den som äter mest vinner då. Minns inte vem som vann men det va bara de som tävlade. Efteråt så stötte han på sin brosa som va väldigt arg över läxan, men innan han hann skälla ut sin lillebror spydde han (lillebrorn) för han åt alldeles för mycket pizza. Storebrosarn tyckte synd om honom och tog kort och gott hem honom utan att skälla mer. Det är allt jag minns. ---------------------------------------------------------------------
  3. Liten tjej med en förälder i Sverige och en i "Vetlanda" I början av programmet introducerade den här lilla flickan sig själv och det sista hon sa innan programmet började var "Min mamma bor i Sverige och min pappa bor i Vetlanda, och just nu bor jag här." Fast Vetlanda verkade som ett helt annat land än Sverige... ???? Jag minns att man fick se "Vetlanda" nån gång när hin var där och de såg typ kinesiskt ut. Om jag inte misminner så KAN pappan har haft en cykel med en vagn där bak. Nåt sånt finns ju i Kina. 🤔 ---------------------------------------------------------------------
  4. Pojke ger tjej puss på födelsedagsfest. Det här var inget riktig barnprogram, utan mer som en långfilm. Barnen var väl 7-11 år gissar jag. Kanske barndokumentären, fast det var inte på svenska. Norska eller danska, nåt utav de. En kille träffar en tjej, och blir kär i henne. Minns ej om de blev kompisar eller om han var för blyg, men han försökte komma på en bra födelsedagspresent till hennes födelsedag. På hennes födelsedagsfest, gick han fram till henne och gav henne en puss. Sen sa han grattis på födelsedagen och väntade på svar. Hon var förvånad, och alla andra stannade upp och såg på. Sen log hon, och de andra gästerna applåderade och festen fortsatte. Vet inte om de blev ihop eller vad de gjorde sen. ---------------------------------------------------------------------
  5. Liten flicka kidnappat av troll lär dem läsa Det här är jag säker på att det var en långfilm, och den sändes för många år sen. Det visades liksom i 2D tror jag. En liten flicka, småbarn, blev tagen av troll som bodde i tunnlaen grotta under marken. Vet inte vad de ville men de hade nog tänkt äta henne elr nåt sånt, fast hon var aldrig riktigt rädd för trollen. Men de blev vänner med henne och hon hade nyligen lärt sig läsa, så hon lärde dem läsa. Och efter ett tag så släppte de henne eller tog hem henne. Det är tyvärr allt jag minns. ---------------------------------------------------------------------
  6. Lila sjuk drake barnprogram Jag letar efter ett annat barnprogram också. Jag minns inte allt, men det handade i stort sett om en drake som bodde hos en familj. Den var tam, inte vild, och jag tror den var lila men jag är inte helt säker. I alla fall, i ett avsnitt så var draken sjuk, så de två barnen som också bodde där krympte sig på nåt sätt och gick in i drakens kropp för att ta itu med viruset/bakterien. Jag minns vagt att de av misstag hamnade i drakens mage först, de skulle till nån annan kroppsdel. De hade en karta över drakens kropp och de hade hållt den upp oc hner, och därför kom de fel. Men de vände, och till slut hittade det viruset/bakterien och tog itu med det och botade draken. Hur de tog itu med det, minns jag inte. Men antingen övertalade de eller så tvingade de väl viruset att lämna drakens kropp. Har inte hittat det ännu, men de barnprogram med drakar som jag har kommit på med hitills är: Draken Lilla blå draken Riddare Micke Jane och draken Florries drakar Draken Digby Doktor Mcstuffins Bumbibjörnarna (olika drakar förekom då och då) & (Bolibompa) Alla förslag är mycket uppskattad, så tack på förhand allesammans! ^
submitted by HannahAurora to sweden [link] [comments]


2019.09.13 14:44 TaoQingHsu (Prolog) En kort tala om Skriften av fyrtiotvå kapitlen Sagt av Buddha

Buddhastaty, medkänsla och visdom, Taipei National Palace Museum, Taiwan
Medförfattare i tiden för Eastern Han Dynasty, Kina ( AD 25-200): Kasyapa Matanga och Zhu Falan (som översatte den här skriften från sanskrit till kinesiska.)
Översättare i modern tid (AD2018: Tao Qing Hsu (som översatte den nämnda skriften från kinesiska till engelska.)
Lärare och författare för att förklara den nämnda skriften: Tao Qing Hsu
Innehållet
Prolog
Den världsberömda, som uppnått Buddhahood, gjorde en sådan meditation, att det var den bästa segern att lämna bort från önskan, att vara i tystnadens tillstånd. Bostad i den stora meditationen, som erövrade alla vägar av demoner, svängde Buddha de fyra ädla sanningen i de rådgivande trädgården och räddade Ajñāta Kaundinya och så fem personer som hade bevisat frukten av Dao.Det fanns också olika frågor som sagt av Bhikkhu som frågade Buddha om framåt och stopp.Lärandens undervisning och uppmaning låter dem upplysa en för en. När man höll handflatar ihop lovade de respektfullt att följa den världsherriga människans uppmaning.
Denna prolog införde orsaken, tillståndet och situationen om ordstävet för de följande tjugofyra kapitlen.
"Den världsberömda", som är ett av de tio namnen på Buddha, är att de buddhistiska lärjungarna respektfullt kallar sin lärare, Buddha Sakyamuni , när de lär sig och pratar om Buddhas övning eller undervisning med sin lärare. Varför det kallas "den världsberömda", för att Buddha äger många dygder som är uppskattade av allmänheten, det vanliga folket och de heliga i världen och folket i himlen. Efter att Siddhartha hade dött kallar allmänheten respektfullt honom som Buddha Sakyamuni , det visas speciellt i den kinesiska skriften för buddhismen. Upplyst folk skulle inte kalla sig själva som Buddha eller den världsherrerade. Varför? Tänk på det.
"Att ha uppnått Buddhahood" betyder det Siddhartha hade upplyst och befriat från allt världsligt lidande, kunnat tala om Buddha-lagen för allmänheten och rädda folket som lider.
"Made such meditation" betyder att han satte sig under Bodhi-trädet och djupt tänkte hur man skulle rädda människorna som lider.
"Att gå bort från önskan att vara i tystnadens tillstånd är den bästa segern." Vi kan konstatera att tanken på Buddha Sakyamuni skiljer sig från det vanliga folket. De flesta tror att att ha familj, auktoritet, rikedom, hög status på jobbet eller i samhället, vilket är att de har fördelarna mer än andra, är segern. Om de vill ha så många saker, måste de ha en stark önskan för dessa saker och måste ha en flexibel social färdighet, annars skulle de inte nå framgången. Men Buddha Sakyamuni trodde det Att lämna sig från önskan att vara i tystnadens tillstånd är den bästa segern.
Med andra ord, det vill säga ingen konkurrens, ingen kamp, ​​inget argument och inget hjärta för att uppnå den världsliga framgången, är den bästa segern. Från vi är ett barn, att det vi utbildas implanteras begreppet framgång om tävlingen, striderna och argumentet för vårt bättre liv, oavsett om vi är i skolan eller i samhället. Det verkar som om vi inte gör sådana saker, kommer vi att vara en förlorare i vårt samhälle, i världen och i hela vårt liv. Och det verkar som om det inte finns några sådana begrepp för våra barn eller allmänheten, kommer vårt land att förlora konkurrensens kraft i världen. Ett sådant begrepp gör många barn och människor är i tillstånd av ångest, rädsla, lidande och sulk, och få dem att ha sjukdom i fysisk och mental kropp. Då måste vi uttömma människors fysiska och andliga styrka och hälso- resurser och spendera mycket tid att behandla dessa människor.
Därför kan du observera att det sekulära konceptet som anses vara rätt, smart och seger av allmänheten tänkas av Buddha Sakyamuni som ingen ljusstyrka. Med andra ord, vad är tanken på det vanliga folket mörkret och dumheten.
Många människor tror att ett sådant begrepp av buddha Sakyamuni kommer inte vara positivt och kommer att låta sina barn eller människor förlora tävlingen för sitt liv i världen. Jag måste säga att de alla missförstår Buddhas undervisning. I själva verket sker positiva önskan från no - begär och från staten av tystnad. Varför?Om buddha Sakyamuni hade ingen önskan, hur kunde det vara möjligt för honom att tala om Buddha-lagen i 49 år och att rädda kända varelser för att befria från lidandet? Med andra ord hade hans önskan sublimerats av sig själv. Då kanske vi har frågor. Vad är skillnaden mellan hans önskan och det vanliga folks önskan? Eller vad är lusten om Buddhas undervisning? Tänk på det. Ur det här skriften kan du hitta det.
I den smala förklaringen betyder lusten filth som den giriga för pengar, älskar den erotiska, och så höll folket hat, arrogansen och den un-trusting som skulle förfina vårt hjärta så att vi skulle skada oss själva och andra, och få oss att lida Så motiveringen av en sådan önskan är själviskhet. I en sådan situation är hjärtat som stora vågor, hur kunde det vara i fred? Att lämna sig bort från en sådan önskan skulle det inte finnas någon ångest.Vårt hjärta skulle vara i fred och tystnad, vilket innebär att hjärtat är klart, rent och rent.
"Bostad i den stora meditationen som övervinner alla demonernas vägar" vilket innebär att när Siddhartha bodde i den stora meditationen under Bodhi-trädet ville demonen i himlen testa honom och veta om Siddhartha hade eliminerat lusten i hjärtat eller inte . Därefter förvandlade demonen sina familjemedlemmar till tre vackra tjejer, som lockade Siddhartha med sin skönhet och sexiga. Siddhartha lurades inte av dem.Tvärtom assimilerade Siddhartha dem. Och då blev demonen i himlen tillhängande för att skydda och behålla buddhismen och dess skrifter.
"Buddhaen svängde lagen om de fyra ädla sanningarna i deer-vilda trädgården", vilket betyder att Siddhartha talar om buddahoven i samband med de fyra ädla sanningarna, vilket betyder att lidandet, ackumuleringen, elimineringen och Dao . I buddhismen innebär att vrängslagen innebär att man lär eller talar om buddha-lagen. Siddhartha i den djupgående kontemplationen hade funnit att de uppenbara varelserna lidit och ackumulerar lidandet varje dag. När de har en tanke att eliminera sitt lidande, skulle de gå in i Dao för att befria sig från lidandet, vilket innebär att de skulle gå in på Buddhas väg.
När det gäller lidandet, är det åtta lidande som nämns, som är livets lidande, åldrande, sjukdom, död, avgår från den älskade eller den älskade lämnar, möter varandra i hat, krävande som inte kunde vara nöjda och lidandet av flammande i fem aggregeringar.
Sådana lidanden skulle ackumuleras dag för dag och därmed öka vår ångest. Först när vi känner en sådan ångest, skulle vi ha en tanke att eliminera lidandet. Det är således möjligt för oss att öva Tao och bevisa Dao, vilket innebär att befria oss från lidandet och dessutom hjälpa andra att befria sig från lidandet.
Deer-Wild Garden ( sanskriten är mṛgá-dāva ) är en berömd plats i Indien. I legenden var det två Pusa som förvandlades till att vara Hjortkung och att erbjuda sig till Människokongen för att skydda hjortbesättningen.Människa-kungen lovade och byggde en trädgård för att skydda hjortbesättningen. Så kallades platsen Deer-Wild Garden. Det är första platsen som Siddhartha whirled Law-Wheel, varför det är så känt.
"Sparad Ajñāta Kaundinya och så fem personer som hade bevisat frukten av Dao. " När Siddhartha hade upplyst under Bodhi-trädet trodde han vilken man kunde räddas. Då tänkte han på de fem personerna, vilka var hans släktingar och hans beskyddare att göra med honom för att träna Dao. Ajñāta Kaundinya är en av dem. De hade upplevt asketiska övningen tillsammans. Men Siddhartha finner äntligen att asketiken inte fungerade för upplysning. Siddhartha accepterade då mjölkoffret av en tjej. Ajñāta Kaundinya och så fem personer trodde att Siddhartha gav upp asketren och lämnade honom. Efter att Siddhartha accepterade mjölkoffret av en tjej, återvände han tillbaka Bodhi-trädet och satte sig ner för att meditera kontinuerligt.Sedan på en natt hade han helt upplyst. Därefter pratade han om den första skriften "Skriften i storriktad - allmänt - Fo - blomma - högtid " som sanskrit är mahā-vaipulya-buddhâvataṃsaka-sūtra . Detta är en fantastisk skrifter. Det är emellertid synd att det är svårt att förstå det vanliga folket. Så han var tvungen att prata om vad det vanliga folket kunde acceptera och förstå, såsom det här skriften.
Ajñāta Kaundinya och så fem personer var de första som skulle bli räddade av Siddhartha och blev hans första lärjunge, som hade bevisat frukten av Dao. Det betyder att de har uppnått frukten av Arhat . Så när vi är upplysta, vem kommer att räddas av oss? Naturligtvis kommer våra familjemedlemmar eller släktingar att vara de första. Då, hur dessa människor ska upplysas? När du noggrant läser, förstår och inser det här skriften, kommer du att veta.
"Det fanns också olika frågor som sagt av Bhikkhu som frågade Buddha om framåt och stoppa." Bhikkhu är sanskrit. Det betyder buddhistisk munk. Det hade också betydelsen av att bryta genom det onda i hjärtat, skrämmande demonen, rena för att lyda förordningarna, och tiggeringen som betyder att de utövar Dao för att skära av sina problem, för att erövra demonen inuti och utanför, att lyda Förorden med rent hjärta, och att begjuta mat för att behålla sitt liv för att öva Tao och eliminera det giriga hjärtat.
Det onda i hjärtat och demonen inom och utanför betyder problem och lidande i hjärtat. Go-ahead och stoppet är relaterat till hur man sätter Dao i praktiken, vad ska fortsätta och vad som bör stoppas när man övar Dao, vilket också nämns i detta skrifter.
" Den världsherriga människans lärande och uppmaning låter dem upplysa en efter en. Genom att lägga handflator ihop lovade de respektfullt att följa den världsherriga sin uppmaning. "Så om du helt hade förstått och insett det här skriften, kan du bli inspirerad eller upplyst precis som de buddhistiska munkarna. English: (The Prologue)A Brief Talk about The Scripture of Forty-Two Chapters Said by Buddha Om du tycker att den här artikeln är bra för människor, var god och dela den med dina vänner.
https://sweden-bvlwu.blogspot.com/2018/12/prolog-en-kort-tala-om-skriften-av.html
submitted by TaoQingHsu to u/TaoQingHsu [link] [comments]


2019.06.16 20:19 KastaIvagkonto12 Oro för gymnasiet och framtiden

Det här kanske kommer låta skitfånigt men känner att jag behöver skriva av mig, throwaway pga anledningar.
Jag har precis gått ut 9an och ska börja gymnasiet efter sommarlovet. Under den senaste tiden har jag börjat känna mig väldigt nedstämd och orolig inför framtiden.
Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i min klass så under i princip hela högstadiet har jag bara längtat efter att börja gymnasiet och att träffa nya och mer likasinnade människor.
Problemet är att jag inte är alls så glad som jag trodde att jag skulle vara. Jag har jättebra betyg, kan komma in på vilken skola och vilken linje jag vill och är väldigt säker i mitt gymnasieval, men jag känner ingen som helst lycka av det, utan snarare bara att jag har prioriterat helt fel saker i livet.
Jag känner mig helt värdelös på allt annat som är viktigt, t.ex. relationer och social kompetens. Är ganska blyg och kan ha svårt att öppna upp för andra människor, och det känns därför som att jag aldrig kommer att kunna bli lycklig på riktigt.
Under den sista tiden i 9an så har jag även träffat många nya vänner och jag kände att jag äntligen hade hittat min plats, jag började utvecklas som person och blev allt mer nöjd med mig själv. Att nu behöva lämna den gemenskapen känns väldigt tufft och har fått mig att förlora mycket av min tidigare optimism för gymnasiet och framtiden.
Mitt självförtroende förbättrades alltså en hel del under den tiden och det gjorde att jag äntligen lyckades bygga upp modet till att berätta om mina känslor för en tjej. Hon kände såklart inte likadant vilket krossade mitt nyvunna självförtroende och fick mig att känna mig som ett totalt misslyckande.
Just nu känner jag mig alltså väldigt ensam, trots att jag har en fantastisk familj och flera goda vänner som jag vet bryr sig om mig. Är väldigt orolig för vad det ska bli av mig i framtiden, och det känns som att ingen kommer kunna älska mig för den jag är.
Hoppas att ni på Sweddit kan banka lite förnuft i skallen på en förvirrad 16-åring.
Hursomhelst, tack för att du tagit tiden till att läsa.
submitted by KastaIvagkonto12 to sweden [link] [comments]


2019.04.09 14:55 jagrearutminatofflor [seriöst] Uppdatering om min systers förföljare.

Jag skriver detta från min mobil så jag har inte riktigt listat ut hur jag kopierar in min föregående post i texten men det är bara att se min historik så kan man följa därifrån.
I fredags ringde jag till 114 14 för att förklara situationen och be om råd på vad man kan göra.
Jag sade hur jag hade tänkt gå till väga och polisen tyckte att de var en bra lösning.
(I korta drag)
Jag frågade:
”Eftersom jag kan ana att denna unga man har någon form av bokstavskombination så tänkte jag att man ska hoppa över att tala med honom först, jag tänkte tala med föräldrarna och se vad de säger om situationen. ”
Polisen sade att det var en bra lösning och att om systern fortsätter känna obehag och rädsla så skulle hon anmäla det hela.
På eftermiddagen gick jag upp för att tala med föräldrarna och möjligtvis han själv om han befann sig i lägenheten. Jag startade en video och satte mobilen i bröstfickan på min skjorta. Mamman öppnade, mina fördomar kände att detta var en typisk rar och ömsint mor. Jag förklarade vem jag var och frågade om jag kunde komma in i hallen pga min dåliga hörsel inte fungerade så bra i kombination med trapphus. Jag steg på och sa ”jag hade velat ta upp ett ämne angående er son”. Hon kollade på mig som om denna meningen hade sagt förut och bad mig komma in i köket för att tala.
Jag talade om så noggrant som jag bara kunde om hur situationen låg till. Hon lät skärrad på rösten när hon sade att ”han trillade ner för tredje våningen när han var liten, han slog i huvudet, han är väldigt snäll men lite koko” hon frågade om min syster hade varit i kontakt med polisen, jag svarade inte än men om detta upprepas har jag sagt att hon ska ringa polisen omedelbart. Detta tog mamman väldigt seriöst. Hon sa att jag skulle komma tillbaks vid nio på kvällen för att prata både med henne och sonen samtidigt. Jag tackade för mig och gick hem.
Vid nio tiden knackade jag på dörren igen, videoinspelningen var startad på nytt och mamman öppnade. Hon sa att hade fastnat på tåget pga en olycka så han skulle kanske inte komma hem förens vid 11-tiden.
Hon bad mig komma in och förklara situationen för hennes väninna som var duktigare på svenska än vad hon själv var(östasiatiskt ursprung). Jag drog hela historien för mamman och väninnan, väninnan sade att jag skulle säga till min syster att om han kom närmre en gång till ska hon skrika STOPP, STANNA, JAG RINGER POLISEN!, eftersom sonen var väldigt rädd för polisen. Mamman sa att de båda skulle prata med honom när han kom hem och att jag vid snaraste tillfälle också skulle göra de, han hade tydligen nämt mig för henne innan.
Mamman sa: ” han har talat om dig, han gillar dig, han kommer lyssna på dig, tala med honom och klappa honom på armen när du talar med honom, tänk på att han är koko, han är ett barn i hjärnan.”
I runda slängar tackade jag för mig i den stunden och gick hem.
Dagen därpå när jag kom hem från arbetet så hör jag någon som ropar från balkongen, det är sonen, han frågar hur jag mår, jag sa ”bra tack, har du talat med din mor än?” Det hade han och han frågar om han kunde komma ner till mig så vi kunde prata. Jag ville inte ta detta samtal på gatan så jag frågar om vi inte kan gå upp till mig. Jag ville egentligen inte ta detta samtal alls pga mina öron inte var så bra, dom behövde egentligen vila.(jag har skadat mina öron i en olycka)
Väl hemma så förklarar jag allt som min syster har sagt till mig. Han nekade till allt. Jag visade en bild på min syster. Han sa att han aldrig hade sett henne förut. Jag fick snabbt tänka om, jag frågade om han hade åkt tåget hem i för några dagar sedan? (Han bor enbart här annars om helgerna) han svarade att de hade han gjort. Jag frågade om han var framme runt 19:20, och om han hade haft sin vinröda kappa på sig. Det hade han. Jag frågade om han hade talat med en eller flera tjejer på de tåget.
Där tvekade han lite, och sade : Ja där var en tjej som sa något i stil med ”vad fan vill du” till och jag svarade ”dra pt helvete”.
Jag frågade om de inte hände något annat under den situationen, han svarade nej.
Även om inte detta var den förklaring som min syster gav mig så räckte det, han visste troligtvis om hur och vad han hade gjort men ville inte säga det.
Jag förklarade att jag inte vill att min syster ska känna sig otrygg här i stan. Han sa ”det vill ju inte jag heller, här springer så mycket otäckt folk”
Jag sa ” jag har sagt till henne om att detta händer igen så ska hon ringa polisen”
Han svarar ” dom känner mig, dom kommer inte göra något” (han hade tydligen gått i samma klass som en gemensam vän till oss två som är polis i grannstaden)
Där förstod jag att han inte förstår allvaret i situationen, jag kände att mima öron inte orkade mer för dagen, så jag bad honom vänligt lämna min lägenhet.
Jag påpekade även att detta samtal inte var menat med några som helst påhopp och att jag enbart ville att min syster skulle känna sig trygg när hon går ut på stan.
Han frågade om vi inte alla tre kunde samlas och prata igenom detta ” vi kan ju bli vänner allihop.” Avslutade han med innan han tackade för sig.
När jag hade stängt dörren och tänkt igenom situationen så kände jag att jag måste tala med honom igen.
Jag berättade allt för min syster igår och hon sa att hon verkligen inte ville tala med honom mer. Jag sa att hon verkligen inte ska göra det då och att jag ska säga det till honom. Även om denna kille är social av sig och vill vara kompis med alla som han ser så måste han acceptera att folk inte vill tala med honom.
Så detta så långt jag har kommit i ärendet om min systers förföljare. Han är inte i stan vanligtvis om vardagarna så jag får se till helgen om jag få tag på honom då.
Jag ber om ursäkt för att denna text kan vara lite rörig och jag kan ha missat några detaljer.
Har ni några tips, råd eller frågor för vad som komma skall i situationen?
submitted by jagrearutminatofflor to sweden [link] [comments]


2019.02.22 23:44 Becca65432 Ensam i en studentstad

Jag är en 24-årig tjej som har lite social ångest och har gått 1,5 år på universitet utan att få en enda vän. Jag tror inte att jag är blyg i grunden men har dåligt självförtroende så jag antar oftast att andra inte gillar mig och sitter själv. Egentligen älskar jag att prata och är väldigt mån om dem jag bryr mig om. Men på skolan blir det en prestation att vara social, en teater, och ofta vill jag inte tränga mig på. Ett problem är också att jag är höger(skyltar dock inte med det) och de flesta i den här staden, inklusive många i min klass, gillar inte sådana som mig. Sedan dricker jag inte och är därmed inte med på kårens sittningar. Enda stället jag går till förutom skolan är gymmet, men det är så stort och är alltid så mycket folk där så det finns inte en chans att prata med någon. Alla är ju rätt upptagna med sitt, tjejerna har sina hörlurar konstant och killarna verkar så fokuserade att man inte vill störa. Jag vill så gärna ha kompisar som andra men jag vet inte vad jag ska göra. Vill inte spendera flera år till ensam men det känns som att det inte kommer att bli bättre. Hur gör man för att hitta riktiga vänner?
submitted by Becca65432 to sweden [link] [comments]


2018.12.23 15:33 Jezii_ Spökhistoria: Vad köpte jag på nätet?

Jag har skrivit en spökhistoria och behöver lite feedback. Jag är ingen van skribent men gillar att skriva och vill bli bättre. Detta är en fiktiv berättelse och jag kallar den: Vad köpte jag på nätet?
Har du hört talas om ”mysteri-box”? Du vet, en sån där låda du kan köpa på e-bay och liknande e-handelssidor, med ett okänt innehåll. Kort sagt så köper du en låda utan att veta vad den innehåller. Du får sedan en överraskning när du får hem lådan och öppnar den. Denna berättelse kommer handla om en sådan låda.
Först ska jag kort berätta vem jag är. Jag är en 25-årig tjej som bor i en småstad. Bortsett från min katt bor jag ensam i en hemtrevlig lägenhet. På dagarna har jag ett kontorsjobb och på min fritid träffar jag ofta vänner eller familj. Det är ett helt normalt och ganska stillsamt liv. I alla fram tills nu.
Det hela började en helt vanlig kväll. Jag låg i soffan med Youtube spelandes på TV-skärmen, men surfade mest på mobilen, trött efter dagen jobb. På TV:n rullade Youtube-klipp efter Youtube-klipp då jag för längesedan slutat köa klipp jag ville se. Plötsligt fångade ljudet från TV:n min uppmärksamhet och jag tittade upp. Det visade sig att det glada skriket från en Youtuber var reaktionen av att öppna en mysteri-box. Efter att ha sett ytterligare ett par klipp med Youtubers som öppnade sina mysteri-box framför kameran blev jag lite sugen på att själv klicka hem en. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej. Kul grej... Om jag bara hade vetat...
Efter några dagar hade jag nästan glömt bort mitt köp men blev glatt överraskad när jag efter jobbet såg att jag fått ett sms om att jag hade ett paket att hämta. På vägen hem svängde jag förbi mitt postombud för att hämta ut paketet. Det är alltid mycket folk som ska hämta ut paket efter 16-tiden; alla på väg hem efter jobbet. Under tiden jag väntade på min tur fantiserade jag om vad som kunde finnas i låda. Jag hade betalt 300kr för den, vilket jag tycket var en lagom summa för att lådans innehåll skulle vara mer än bara billig skit, samtidigt som jag hade råd att förlora pengarna om det visade sig att innehållet var skit. -Nr: 42!, ropades ut och jag vaknade till ur mina fantasier och gick fram till disken för att uträtta mitt ärende. Efter flera minuters letande kom killen i butiken tillbaka från lagret med ett stort paket på en vagn. -OJ, det var större än jag förväntat mig, utbrast jag när jag såg paketet. Lådan var över 1x1 meter och minst lika hög. Jag var tacksam över att jag fick låna vagnen för att rulla ut paketet till bilen. Jävlar vad tungt, tänkte jag när jag lyfte in lådan i bagageutrymmet på bilen. Är det en IKEA-möbel eller vad kan det vara?, undrade jag och min nyfikenhet växte sig ännu större.
Efter att jag med lite möda fått in paketet i min lägenhet pustade jag ut och hängde av mig jackan, skorna, nycklarna och handväskan. -Nu ska vi se vad det är för mysteri-box, sa jag för mig själv då jag hämtade en kniv i köket för att skära upp tejpen som täckte lådans öppning. Min katt kom nyfiket fram för att lukta på lådan. -Den som packade har då verkligen inte snålat med tejpen, sa jag till katten samtidigt som jag skar genom tejpens alla lager. Helt plötsligt fräste katten till och sprang iväg från lådan i rasande fart. Jag har aldrig sett min annars så lugna katt fräsa åt något på det sättet, så jag sprang efter henne in i köket. Hon satt och tryckte under en stol och ville inte prata med mig. Ja, ja... tänkte jag och gick ut i hallen för att äntligen få se vad lådan innehöll. När jag kom ut till lådan var kartongkanterna uppvikta. Hmm... vek jag upp lådans kanter? Ja, det gjorde jag väl utan att tänka på det, antog jag. Jag tittade ner i lådan och förvånades över vad jag såg. I botten låg ett ouijabräde. ENDAST ett ouijabrädet. Jag plockade upp brädet och kliade mig i huvudet. Jag vägde brädet i handen och det vägde inte mer än vad man kan förvänta sig att ett spelbräde som är som ett A3-papper i storlek och ca 0,5cm tjockt. Jag tittade ner i lådan och undersöker det tomma utrymmet med handen för att sedan väga ouijabrädet en gång till i handen. Förbryllad la ner spelbrädet på golvet för att lyfta lådan, för att se om det var lådan i sig som hade varit så tung. Ännu mer förvånad och fundersam blev jag när jag efter flera lyft konstaterat att lådan inte vägde mer än en vanlig papplåda. Men paketet hade ju vart så tungt att bära in... visst hade det det... jag stod och stirrade på lådan ett tag och funderade på om jag blivit galen då jag inte kunde förstå varför det inte fanns någon förklaring till lådans vikt som plötslig minskat. Sedan bestämde jag mig för att laga lite mat och släppa mysteriet med lådan. Jag var nog bara trött efter att jag stirrat på en datorskräm hela dagen. Jag ser mig själv som en förnuftig person och tror att allt har en naturlig förklaring även om man inte ser den på en gång. Därför tänkte jag att mysteriet inte var något att grubbla sig gråhårig över.
Efter maten tog jag mig en ordentligare titt på ouijabrädet som funnits i lådan. Det hade alfabetets bokstäver i två prydliga rader, orden ”ja”, ”nej”, ”hej” och ”hejdå”, inramat av en mönstrad ram mot den ljusa bakgrunden. Det var allt. Spelbrickan, alltså den plattan som ska ligga på spelbrädet och som deltagarna ska lägga sina fingrar på, hade inte följt med. Tur att jag inte betalade mer för lådan, tänkte jag. Men det kunde bli kul att prova brädet under en spelkväll i framtiden tänkte jag samtidigt. Jag och mina vänner hade ofta spelkvällar då vi drack vin och spelade brädspel, vilket framåt småtimmarna kunde sluta hur som helst. Antingen blev någon osams över reglarna i Monopol eller så så firade vi alla att vi vunnit då ingen var nykter nog att veta vems tur det var i fia-med-knuff.
Den natten sov jag oroligt och när jag vaknade var jag allt annat än utsövd. Trött gick jag upp för att starta kaffebryggaren och ge katten mat, allt enligt min inövade morgonrutin. Katten som alltid kommer till matskålen så fort hon hör ljudet av kylskåpet som öppnas kom inte denna morgon. Istället hittade jag henne under soffan där hon verkade ha spenderat natten. Efter att ha sträckt in handen och klappat henne tänkte jag att jag skulle ha lite koll på henne så hon inte var sjuk. Detta beteende var inte likt henne. Efter att jag fått i mig lite frukost begav jag mig till jobbet.
När jag kom hem den dagen fick jag en konstig känsla så fort jag kom in i lägenheten. En känsla av att jag inte var ensam. Jag skakade av mig känslan och gick istället för att titta i kattens matskålar. Hon hade ätit upp mjuk-maten och även en del av torrfodret. Skönt, då verkar hon inte vara sjuk fast att hon bettet sig lite märkligt. Senare på kvällen skulle jag leta fram rena kläder till morgondagen. Garderobsdörren stod på glänt vilket det ofta gjorde då jag slarvade med att stänga den. På golvet av garderoben låg en klänning som halkat av sin galge. Eftersom det var en av mina finare klänningar som hängde längst in i garderoben var det egentligen lite konstigt att den halkat av galgen då jag inte varit så långt in i garderoben och rotat på länge. Utan att tänka nämnvärt på det plockade jag upp klänningen och hängde tillbaka den på en ledig galge. Efter att ha plockat fram kläder stängde jag garderobsdörren så att det skulle se lite städat och ordningsamt ut.
Denna natten sov jag bra, bortsett från att jag vaknat till ett par gånger av att jag hört ljud. Eftersom katten är vaken större delen av nätterna somnade jag om på en gång då jag visste att ljuden bara berodde på min fyrbenta hårboll. På morgonen ville jag minnas att ljuden som väckt mig hade påmint om fotsteg. Men jag visste ju att det bara hade varit katten. Hennes små tassar måste blandats med mina drömmar och fått mig att minnas något annat än verkligheten. Katten låg även denna morgon under soffan men kom tveksamt fram till matskålarna när frukosten serverats. Efter att ha ätit lite sprang hon in under soffan igen. Innan jag åkte till jobbet bestämde jag mig för att hämta en halsduk i garderoben då termometern visade att temperaturen var betydligt kallare än gårdagen. Garderobsdörren stod på glänt idag igen. Konstig... jag var säker på att jag stängt den dagen innan. Men kanske hade jag slarvat och den glidit upp de centimeterna den stod öppen. Jag ryckte åt mig en grå halsduk och begav mig ut i kylan.
Återigen fick jag en konstig känsla då jag kom hem denna dag. Jag kanske börjar bli sjuk eller något, tänkte jag, för att sedan leta efter katten och se hur hon mådde. Hon kröp ut från soffan för att sedan göra mig sällskap i köket då jag lagade mat. Under tiden jag åt skrev jag med mina vänner i våran gruppchatt. Lisa undrade vad vi alla hade för oss i helgen. Jag kom då att tänka på mitt ouijabräde och föreslog att vi skulle ha spelkväll hemma hos mig. Då alla tyckte att det var en bra ide bestämde vi att vi skulle ses hos mig på lördagskvällen.
Denna natten sov jag oroligt igen. Jag väcktes av ett ljud jag inte kunde identifiera och när jag tände lampan tyckte jag mig se en skugga i dörröppningen till sovrummet. Skuggan såg ut att vara från en människa men jag såg den endast en sekund då den försvann i riktning mot köket. Jag blev osäker på om det var mina trötta ögon och faktumet att jag var yrvaken som fått mig att se fel. Inte kunde jag ha sett en skugga av någon. Min rationella del av hjärnan tänkte att det var nog bara katten som i skenet av lampan fått en skugga mycket större än hennes verkliga storlek. Men känslan av att jag faktiskt sett en människoliknande skugga förbryllade mig så mycket att jag reste mig upp och gick ut i hallen och tände lampan. Jag var inte rädd att det skulle vara någon i lägenheten. Som sagt så tror jag att allt har en naturlig förklaring och därför ville jag se om det var katten som var uppe och gick. Kunde jag bara se att det var hon skulle jag kunna somna om utan att tänka mer på saken. -Hallå gumma?, frågade jag och tittade runt utan att se henne. Är det du som är uppe och går? Hon svarade med ett jamande som kom från soffan. Jag gick till in i vardagsrummet och böjde mig ner och sträckte in handen under soffan. När min hand strök över hennes mjuka päls hörde jag ett svagt spinnande från henne. Hon måste sprungit in och lagt sig här precis nu antog jag. Jag gick ut i köket för att passa på att dricka ett glas vatten, mest eftersom jag ändå var uppe. När jag åter gick mot sovrummet kom katten efter för att göra mig sällskap. När jag lade mig ner och drog upp täcket upptäckte jag att katten stannat upp och stirrade med skarp blick på den halvöppna garderobsdörren. Djupt inne i den lilla kattkroppen hörde jag ett morrande formas. Ljudet steg och blev till ett fräsande som följdes av att hon sprang ut i vardagsrummet och jag hörde hur hon klämde sig in under soffan. Jag förstod inte vad som flugit i henne.
Nattens uppvaknande hade fått mig att vara extra seg denna fredag. När jag till slut kom hem efter veckans jobb bestämde jag mig för att beställa pizza istället för att laga mat. Det var ju trots allt helg nu, så då kunde jag äta skräpmat utan att skämmas. Medan jag väntade på att pizzan skulle levereras städade jag inför spelkvällen och gästerna som skulle komma dagen efter. När jag skulle flytta på ouijabrädet som blivit liggandes på bordet fick jag se ett glas som stod på brädet. Jag kunde inte minnas att jag satt något glas på brädet men måste ställt ifrån mig det utan att tänka på det. Det var antagligen vattenglaset från natten då jag varit yrvaken och förvirrad. När jag pockade upp glaset fick jag se att det stod placerat precis över order ”hej” på spelbrädet. Jag skrattade till för mig själv. Lite ironiskt att jag satt glaset så perfekt över ”hej”. -Hej, finns det några spöken här, sa jag med löjlig röst och skrattade igen. ouijabrädet lade jag in i mitt skåp bland alla de andra brädspelen. Jag fortsatte städningen med att plocka upp en tröja från golvet som jag kastade in i garderoben. Samtidigt som jag stängde garderobsdörren plingade dörrklockan och jag skyndade dit för att få min efterlängtade pizza.
På lördagsmorgonen sov jag ut. Efter att ha legat vaken en stund lockade jag på katten. Det var en av våra rutiner att hon kom in och la sig i sängen när jag hade sovmorgon. Jag valde att tro att hon tyckte det var lika mysigt som jag med morgonmys, men egentligen ville hon nog få upp mig ur sängen så att jag skulle ge henne mat. Men denna morgon kom hon inte. Jag hörde henne jama ute i köket men in till sovrummet ville hon inte komma. Efter ytterligare en stund i sängen gick jag till slut upp. Då fick jag se att garderobsdörren åter stod öppen. Börjar gångjärnen bli slitna eller vad är det som gör att dörren inte längre håller sig stängd? Jag stängde dörren och kontrollerade att det klickade till innan jag ryckte i den för att känna att den var ordentligt stängd och inte kunde glida upp. Jag kan irritera mig onödigt mycket på sådana små saker som en dörr som glider upp om man slarvar att stänga den. Men nu var dörren i alla fall stängd ordentligt.
Efter frukosten gjorde jag mig i ordning för att gå ut och göra lite ärenden. Bland annat skulle jag köpa kex och ost till kvällen. Jag behövde även ta en sväng förbi systembolaget för att köpa en bag-in-box inför spelkvällen. När jag stod framför spegeln i badrummet och tog på mig mina smycket märkte jag att min silverring var borta. Jag har en liten skål med lock vid handfatet där jag förvarar de smycken som jag oftast använder. Där förvarar jag min silverring som jag fått av Lisa och Agnes när jag fyllt 20. Men nu var den inte där. Jag kunde inte förstå vart den tagit vägen. Den låg alltid där om den inte satt på mitt finger. Det var en ganska enkel ring med sparsam utsmyckning, men det var min favorit. Jag letade en stund för att försäkra mig om att den inte låg utanför skålen eller i burken med hårsnoddar. Men jag hittade den ingenstans. Fundersam fortsatte jag sätta upp håret innan jag gav mig ut för att fixa mina ärenden.
Efter att ha uträttat mina ärenden spenderade jag eftermiddagen med att kolla på film. När det blev dags att byta från mysbyxor till något finare för kvällen fann jag åter igen garderobsdörren öppen. -Va-fan, svor jag för mig själv. Jag stängde ju dig... dörrjävel... muttrade jag medan jag valde bland jeansen som hängde på galgarna.
När klockan var lite efter sex plingade det på dörren och Lisa stod med ett stort leende och en systemetkasse i handen. Vi hade precis hällt upp var sitt glas vin när det plingade igen och Agnes och Sara gjorde oss sällskap. Det dröjde inte länge innan Clara och Therese hade anslutit. Ett par timmar senare hade vi ätit ost och kex, pratat om allt och inget och druckit vin så att vi alla var fnittriga. -Nu är det dags att vi spelar något!, utbrast Therese som alltid var full av energi. -Vad vill ni spela?, frågade jag medan jag gick mot skåpet där alla mina brädspel låg. Jag hade inte berättat för tjejerna om mysteri-boxen jag köpt, eller om ouijabrädet. Det hade bara inte blivit av. När jag öppnade skåpet såg jag genast ouijabrädet jag lagt in kvällen innan. På brädet låg min silverring som saknades från badrummet. Jag frös till i hela kroppen när jag såg ringen ligga placerad perfekt över ”hej”. Ringen ramade in ordet på ett sätt som krävt att den som lagt ringen där placerat den med vilje och med viss precision. HUR FAN HAMNADE RINGEN DÄR?!, undrade jag. Nog för att jag blivit lite virrig och glömsk de senaste dagarna... men jag var helt, HELT säker på att det inte var jag som lagt ringen där. Det fanns ingen annan som kunde gjort det heller. Men det måste ha varit någon annan... hur hamnade den annars där. Snabbt ryckte jag åt mig ringen och satte den på mitt finger. -Åh, ett ouijabräde! Det måste vi prova! Lisa sträckte sig framför mig för att få tag på spelbrädet upprymd över fyndet. Efter att ha upptäckt ringen på spelbrädet var jag inte det minsta sugen på att prova brädet. -Spelbrickan man ska ha på brädet saknas, sa jag i ett försök att förhindra spelet. -Det gör väl inget, vi kan ta ett glas eller något, kontrade Lisa. Obehaget steg i min kropp. -Då blir det ju inte på riktigt, sa jag och försökte dölja obehaget och skräcken som infunnit sig i mig. Jag tog spelbrädet från Lisa och lade det ovanpå det axelhöga skåpet för att snabbt säga: -Vad sägs som en omgång Trivial pursuit? Det var det första spelet jag sett i skåpet och jag spelade gärna vad som helst, så länge det inte var ouija. Sagt och gjort så spenderades kommande timme med en omgång Trivial pursuit och ännu mera vin. Efter det blev det några glas till och tre omgångar Alias. Vi hade det riktigt trevligt och stämningen var på topp. Alla vara vid det här laget ganska berusade vilket resulterade i oavbrutet skratt åt saker som i nyktert tillstånd inte hade varit särskilt roligt. Lisa kom tillbaka från toan med ouijabrädet i sin hand. -När jag var på toa hände det något konstigt, sa hon ganska allvarlig. -Vad då?, frågade Agnes och Sara i kör. -Det kom ett spöke och sa att vi måste spela ouija. Lisa tappade masken och skrattade ut de sista ordet i meningen vilket resulterade i att vi andra brast i gapskratt vi också. Jag också. Det var förmodligen vinet och den goda stämningen som fått obehaget över ouijabrädet att försvinna. I denna stund mindes jag nog inte ens ringen jag hittat där tidigare på kvällen. Hur som helst så protesterade jag inte mot att spela denna gång. Agnes drack upp det sista av sin GT och vände glaset upp och ner på brädet. -Hur börjar vi?, frågade hon då hon svalt den stora klunken. -Vi säger hej. Antar jag? Clara tittar på oss andra för att se om någon hade invändningar. -Vi måste fråga om det finns någon ande här. Och be den om ett tecken! Nästan vrålar Therese ut. Therese blir oftast ännu mer energisk än vanligt då hon får alkohol i sig. -Och alla måste ha fingrarna på glaset. Annars funkar det typ inte, sa Lisa och la sitt finger på glasets botten. Vi andra följde efter. -Finns det någon ande här, sa Lisa med tillgjord mörk röst så påminde om en skräckfilm. Det fick oss alla att brista ut i skratt. Håll kvar fingrarna, skrattade Lisa, annars fungerar det inte. -Vilket tur att vi har med en expert, skrattar jag och gav Lisa en menande blick. -Haha, om du har en examen i ouija så får du gärna ta över, skrattar hon. Men först vill jag se ett inramat diplom. Vi skrattade i flera minuter innan vi samlade oss och Lisa åter sa: -Finns det någon ande här så ge oss ett tecken. I en halv minut satt alla tysta och väntade på att något skulle hända. Jag tror inte att någon av oss förväntade oss att något skulle hända. Vi hade ryckts med i stämningen och lyssnade spänt samtidigt som vi tittade på spelbrädet. Så plötsligt hörde vi ett knackande. För en sekund stelnade vi till men Agnes kunde inte hålla minen utan avslöjade sig själv med ett fniss. -Ha ha, trodde du vi skulle gå på det eller?, frågade Clara. -Ni ville ha ett tecken och det fick ni, skämtade Agnes. -Jag tänker ta en rök-paus, någon som vill med?, frågade Sara som är den enda av oss som röker. Det slutade med att vi alla gick ut på min lilla balkong. Den friska, kyliga luften var ett skönt avbrott. Efter två cigg gick vi alla in igen. Jag slängde ett öga mot ouijabrädet och fick se glaset stå placerat över ”hej”. -Lämnade vi glaset på hej?, frågade jag de andra. -Vad pratar du om?, frågade Lisa. -Spelbrädet, sa jag. Lämnade vi glaset på ”hej”? Jag kom på mig själv med att låta irriterad och hoppades att ingen hörde det. -Det kanske är anden som säger hej, skrattade Agnes retsamt och de andra stämde in i skratt. Jag tog bort glaset och plockade med ett par andra glas ut till diskhon. -Therese och Lisa ska spela ett parti schack och vi slår vad om vem som vinner, ropar Clara inifrån tv-rummet. Vem satsar du på? -Therese, svarar jag snabbt. Lisa är för full för att ens veta hur pjäserna ska ställas upp. Jag hade delvis rätt. Lisa fick upp spelpjäserna men var inte nykter nog att minnas vilken spelpjäs som fick gå på vilket sätt. Partiet blev kort och efter en skål för vinnaren tyckte vi alla att det var dags att avsluta kvällen. Jag bar ut all disk till diskhon medan tjejerna tog på sig ytterkläderna. Sedan följde jag dem ner för trapporna och vinkade av dem vid busshållplatsen som låg 20-tal meter från min port. Kylan bet i kinderna och det var skönt att komma in i den varma lägenheten igen. Jag var trött och orkade inte bry mig om att borsta tänderna utan gick raka vägen till sovrummet. När jag passerade bordet där ouijabrädet låg kvar stod där ett glas. Glaset stod upp-och-ner rakt över ”hej”. Jag gick fram och tittade förbryllat på glaset. Jag var långt ifrån nykter men jag hade plockat ut alla glas till diskhon innan jag följt tjejerna ut. Obehaget som ouijabrädet åstadkom fyllde min kropp på nytt. Då tröttheten tog över ställde jag ner glaset på bordet med en övertalande tanke om att ”jag missade bara glaset, det har stått där hela tiden. Jag är för full för att minnas det bara”. Spelbrädet ville jag i alla fall inte se mer av så jag la in det i skåpet igen och stängde skåpdörren. Sedan gick jag in i sovrummet, klädde av mig och somnade på två minuter.
Ett ljud hade väckt mig. Det var mörkt i rummet och mitt huvud var tungt och snurrigt. -Kom hit kissen, lockade jag på katten då det måste ha varit henne jag hört. Som svar fick jag ett fräsande som kom utifrån hallen. Jag tände lampan för att se vad klockan var och kanske kunde jag även få svar på vad katten hade fräst åt. Ljuset av lampan stack i ögonen. När ögonen hade börjat vänja sig såg jag en svag skugga på väggen. Skuggans konturer bildade gestalten av en smal, människoliknande varelse. Men skuggan såg inte ut som skuggan från någon som stått framför lampan, för skuggan var inte alls så kompakt, utan snarare som skuggan från en tunn gardin som släpper igenom det mesta av ljuset. En svag skugga. Skuggan var rakt framför mig och jag kunde inte se något som orsakade den. Instinktivt kastade jag blicken mot garderobsdörren. Den stod öppen. Denna gången var jag inte säker på att jag stängt den. Mitt fokus flyttades tillbaka till skuggan. Om det var skuggan av en människa var det en kort människa. Smal, eller rättare sagt spinkig och armarna längs dess sidor såg oproportionerligt långa ut och fingrarna lika så. Eventuellt kan det ha varit naglar som fick fingrarna att se längre ut. Jag tog in dess utseende på några sekunder innan jag la märke till att skuggan inte kunde komma från något i rummet. Skuggan från en möbel rör sig inte. Det gjorde skuggan. Inte som en direkt rörelse, utan den var bara inte still. Som det lätta gunget som blir när en människa andas. Hela min kropp stelnade till och skräcken fyllde varje millimeter av mig. Jag slutade andas då jag var rädd att skuggan skulle lägga märke till mig. Jag utgick från att skuggan var något levande. Om det var skuggan eller det som måste orsaka skuggan som skrämde mig kunde jag inte reda ut. En skugga har ju alltid en källa, men skuggans källa skulle i så fall finnas framför mina ögon vilket den inte gjorde. Jag låg paralyserad av skräck i cirka en minut innan jag tog mod till mig att snabbt släcka och dra täcket över huvudet. Tack vare allt vin jag druckit under kvällen somnade jag om efter kanske en halvtimme.
Jag vaknade av att solen sken in på mig. Med en gång påmindes jag av nattens händelse. Hade det bara varit en dröm? Jag hoppades det men det hade varit alldeles för verklighetstroget för att vara en dröm. Vad kastar en skugga utan att synas? Tänkte jag och kände hur obehaget fick det att vändas i magen. Jag hade ingen lust att ligga kvar i sängen utan gick upp för att distrahera tankarna med att städa. Huvudvärken påminde mig om allt vin jag druckit kvällen innan. Jag gick fram till väggen där skuggan visat sig under natten. Nu lystes väggen upp av solljuset. Trots att jag sett samma beigea tapet varje dag synade jag den noga efter fläckar eller något annat som kunde förklara om nattens upplevelse trots allt hade varit en synvilla. Men inget. Jag gick fram till garderoben och stängde dörren med en bestämt smäll. Jag behövde kaffe. Mycket kaffe och en Alvedon. Så snart jag startat kaffebryggaren och gett katten mat gick jag in till vardagsrummet för att städa undan. Katten jamade godmorgon underifrån soffan. Då fick jag se det. Ouijabrädet stod på bordet med ett glas på. Jag visste att glaset var placerat på ”hej” redan innan jag kommit hela vägen fram till brädet. Jag hejdade mig i steget och tog sedan mod till mig och gick fram till brädet. Mycket riktigt stod glaset över ”hej”. Jag tog ett djup, långt andetag. Andades in... och ut. Sedan ryckte jag åt mig glaset och spelbrädet och gick ut i köket. Spelbrädet kastade jag ner i papperskorgen. Det var för stort och endast ena hörnet gick ner i sophinken men de sket jag i. Nu skulle det förbannade spelbrädet ut. Jag ringde min mamma samtidigt som jag kläde på mig och hällde upp kaffer i min termosmugg. Jag frågade mamma om hon var hemma och sa att jag inte hade något för mig idag så jag tänkte komma på besök. Sanningen var att jag inte stod ut med att vara hemma i lägenheten hela dagen. Inte efter det som hänt under natten. Jag började på riktigt tro att jag var galen. Mamma sa att hon var hemma hela dagen och om jag kom kunde vi äta en god middag ihop. Det skulle bli trevligt.
På bussen på väg till mamma försökte jag reda ut tankarna. Hade jag börjat gå i sömnen, fast att jag aldrig gjort det tidigare? Var det i sömnen jag hade plockat fram ouijabrädet från skåpet. Nä... det kändes inte troligt. Och varför placerades alla saker över ”hej”. Vadå hej? Vem eller var det kanske VAD vill säga hej? Och varför öppnas garderobsdörren jämt? Är det verkligen bara gångjärnen som har blivit slitna? Eller är det någon som öppnar dörren när jag inte är hemma? Varför beter sig katten så konstigt? Allt hade börjat med den där mysteri-boxen. Lådan hade varit väldigt tung när jag hämtade den. Men då jag öppnat den var varken lådan eller dess innehåll tungt. Jag drack mitt varma kaffe med rynkade ögonbryn. Jag var så irriterad men ännu mera rädd. Vad jag var rädd för visst jag ju inte ens. Skuggan jag sett under natten MÅSTE ha orsakats av något. Allt har en naturlig förklaring, även om man inte alltid ser den med en gång, mediterade jag för mig själv. Vem hade ens skickat ett spelbräde i en så stor låda? Hm... lådan hade varit tung... kunde det vara så att det funnits något mer i lådan... något som avsändaren hade velat bli av med... något som hade med ouijabrädet att göra? Kan brädet ha hämtat något från andra sidan som sedan följt med brädet hem till mig. Något som nu ville ha min uppmärksamhet... något som inte hör hemma i denna värld och därför inte syns? Kan något som inte syns ge en skugga...? Bussen stannade och jag vaknade upp ur mina tankar och skyndade mig av.
Jag hade en trevlig dag med mamma men jag kunde inte sluta tänka på att konstig som hänt det senaste. Mamma märkte att jag svävade iväg i tankarna och frågade flera gånger vad jag tänkte på. -Inget, försäkrade jag henne. Jag har sovit lite dåligt bara. Jag kunde inte förklara för henne om allt konstigt. Vad skulle jag säga? Att det kanske finns något i min lägenhet, att garderoben behöver nya gångjärn, katten beter sig konstigt och att jag glömt vart jag ställt mina vattenglas. Ingen människa håller väl koll på vart de ställer sina glas! Jag insåg hur paranoid jag skulle ha låtit om jag sagt detta högt. Jag ville inte oroa henne men jag passade ändå på att fråga om jag någon gång gått i sömnen som barn. -Nej, det kan jag aldrig minnas att du gjort. Varför undrar du det? Mamma tyckte såklart att det var en konstig sak att fråga apropå ingenting. -Nej, inget särskilt. Bara en grej jag och tjejerna pratade om igår, ljög jag för att avfärda samtalet.
Det hann bli kväll innan jag till slut tog bussen hem. För varje meter bussen åkte växte sig obehaget större i mig. Stegen upp för trappan var tunga och när jag vridit om nycklarna i låset tog jag ett djupt andetag och sa till mig själv: ”Skärp dig! Allting har en förklaring. Och spöken finns inte. Det vet du”. Sedan öppnade jag dörren och klev in i lägenheten. Allt var som vanligt och jag andades ut och kände mig dum som låtit tankarna spinna iväg. Nycklarna hängde jag i nyckelskåpet på väggen och ytterkläderna hängde jag av mig vid hatthyllan. När jag kom in i vardagsrummet såg jag ouijabrädet stå på bordet. Denna gången var det ett av mina halsband som låg på brädet. Det var ett av de smycken jag förvarade i badrummet vanligtvis. Nu låg det placerat över ”hej”. Blodet frös till is i ådrorna. Jag blev rasande över rädslan som fyllde mig och hanterade det genom att bestämt och hastigt ta upp spelbrädet och med full kraft bryta det på mitten över mitt knä. Jag la ihop de två halvorna och bröt det på nytt över knät. Med bestämda steg gick jag sedan ut i köket och slängde bitarna i sopphinken igen. Denna gången gick hela spelbrädet, rättare sagt bitarna av det, ner helt i sophinken. Jag tryckte till bitarna lite extra så att de tog emot i botten. -Jag är inte galen, mumlade jag irriterat till mig själv och styrde stegen tillbaka till vardagsrummet. Halsbandet satte jag runt halsen. Nu kunde det inte hamna på det dumma spelbrädet såvida ingen slet de från min hals, resonerade jag. Efter det tog jag en dusch och tvättade håret. Det var en kort dusch. Klockan var mycket och imorgon blev det en ny vecka. Efter duschen gjorde jag mig i ordning för kvällen och det sista jag tänkte göra var att släcka ner i lägenheten. Jag släckte i köket och gick vidare till vardagsrummet... Där, på bordet låg de trasiga ouijabrädet. Jag gick långsamt och tveksamt fram till det. De fyra bitarna låg tätt ihop som att någon försökt laga det men inte haft varken tejp eller lim för att fästa bitarna i varandra. Över ”hej” låg mina nycklar. I några sekunder stod jag helt mållös och gapade med blicken fäst på spelbrädet. Hur...? var allt mina tankar kunde forma. Min ilska hade inte försvunnit. Enda förklaringen till att ouijabrädet och allt annat konstigt är att någon är i min lägenhet och flyttar sakerna. Någon som jag inte ser. Som inte låter sig bli sedd. Genast bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag beväpnade mig med en stekpanna och ficklampa innan jag gick in till garderoben i sovrummet. Dörren stod på glänt. Med stekpannan redo att slå till vem, eller vad, som kunde finnas där inne lyste jag igenom garderoben. Jag flyttade på kläderna för att försäkra mig om att det var tomt. Det var det. Efter att ha sökt igenom hela lägenheten lyste jag igenom garderoben en gång till. Hela tiden med stekpannan i högsta hugg. Nu andades jag ut och slappnade av för första gången sedan jag kommit hem. Det var ingen i min lägenhet. Bara jag och katten. Och dörren var låst. Hade det varit någon här var den inte det längre. För säkerhets skull lät jag några lampor vara tända när jag gick och lade mig.
Vettskrämd vaknade jag upp. Jag vet inte vad som väckt mig men jag var säker på att något var fel. Försiktigt sträckte jag ut armen och letade upp lampknappen som tände sänglampan. 03.00 visade klockan. Paniken sköt igenom mig då jag plötsligt insåg att sänglampan var en av de lampor jag lämnat tänd. Sakta vred jag på huvudet för att se ut över rummet. Framför sängen såg jag samma skugga jag sett natten innan. Den var ännu mer obehaglig än jag mindes den. Med sina långa smala armar. Skuggan var fortfarande svag som från en tunn gardin. Skuggan rörde sig mot mig. Den sträckte sina oproportionerligt långa knotiga fingrar mot mig. Jag höll andan och hjärnan kunde inte formulera en enda tanke. Skräcken paralyserade mig. Skuggan tog ytligare ett steg närmre. Med armarna sträckta mot mig tog den sig över sänggaveln och kröp sakta mot mig. När den kommit fram till min bröstkorg sträckte den på sig, lutat över mig. De knotiga fingrarna kom närmre mitt ansikte... Jag måste ha svimmat för plötsligt vaknade jag upp med ett ryck. Jag drog häftigt efter andan medan jag kastade mig efter lampknappen. Lampans ljus kastade ett skarpt ljus över rummet. Tomt. Förvirrad och skräckslagen som jag var kastade jag mig ut i köket och greppade stekpannan jag lämnat framme från kvällen. Jag kollade först att dörren var låst. Sedan sökte jag igenom lägenheten säkert tio gånger utan att hitta något. Inget ovanligt alls. Bara katten som jamade under soffan.
Nu är klockan 05.48 och jag är inne på min åttonde kopp kaffe. Om en timme ska jag ringa till jobbet och sjukskriva mig för dagen. Idag ska jag göra mig av med ouijabrädet för gott. De fyra bitarna ligger fortfarande på soffbordet framför mig. Prydligt och tätt intill varandra. Ditlagda av den där hemska saken. Min ytterdörr har varit låst hela natten och jag vet att det inte är något som varken kommit in eller gått ut genom den. Om skuggan som anföll mig är en ond demon, ett spöke, en poltergais eller något annat vet jag inte. Jag bryr mig inte. Vad det än är så är det av ondo. Jag känner det i varje nerv i kroppen. Min rimligaste gissning är att personen som skickade ouijabrädet till mig hade framkallat något som inte hör hemma i vår värld. Något som följde med i lådan till mig. Så fort affärerna öppnar ska jag åka och köpa tändvätska och sedan ta mig ut i skogen och bränna ouijabrädet. Jag sväljer den sista klunken kaffe, vänder koppen upp och ner, placerar den över ordet ”hej då” och säger högt och tydligt ”HEJ DÅ”.
0
submitted by Jezii_ to sweden [link] [comments]


2018.12.23 15:28 Jezii_ Spökhistori: Vad köpte jag på nätet?

Jag har skrivit en spökhistoria och behöver lite feedback. Jag är ingen van skribent men gillar att skriva och vill bli bättre. Detta är en fiktiv berättelse och jag kallar den: Vad köpte jag på nätet?

Har du hört talas om ”mysteri-box”? Du vet, en sån där låda du kan köpa på e-bay och liknande e-handelssidor, med ett okänt innehåll. Kort sagt så köper du en låda utan att veta vad den innehåller. Du får sedan en överraskning när du får hem lådan och öppnar den. Denna berättelse kommer handla om en sådan låda.
Först ska jag kort berätta vem jag är. Jag är en 25-årig tjej som bor i en småstad. Bortsett från min katt bor jag ensam i en hemtrevlig lägenhet. På dagarna har jag ett kontorsjobb och på min fritid träffar jag ofta vänner eller familj. Det är ett helt normalt och ganska stillsamt liv. I alla fram tills nu.
Det hela började en helt vanlig kväll. Jag låg i soffan med Youtube spelandes på TV-skärmen, men surfade mest på mobilen, trött efter dagen jobb. På TV:n rullade Youtube-klipp efter Youtube-klipp då jag för längesedan slutat köa klipp jag ville se. Plötsligt fångade ljudet från TV:n min uppmärksamhet och jag tittade upp. Det visade sig att det glada skriket från en Youtuber var reaktionen av att öppna en mysteri-box. Efter att ha sett ytterligare ett par klipp med Youtubers som öppnade sina mysteri-box framför kameran blev jag lite sugen på att själv klicka hem en. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej. Kul grej... Om jag bara hade vetat...
Efter några dagar hade jag nästan glömt bort mitt köp men blev glatt överraskad när jag efter jobbet såg att jag fått ett sms om att jag hade ett paket att hämta. På vägen hem svängde jag förbi mitt postombud för att hämta ut paketet. Det är alltid mycket folk som ska hämta ut paket efter 16-tiden; alla på väg hem efter jobbet. Under tiden jag väntade på min tur fantiserade jag om vad som kunde finnas i låda. Jag hade betalt 300kr för den, vilket jag tycket var en lagom summa för att lådans innehåll skulle vara mer än bara billig skit, samtidigt som jag hade råd att förlora pengarna om det visade sig att innehållet var skit. -Nr: 42!, ropades ut och jag vaknade till ur mina fantasier och gick fram till disken för att uträtta mitt ärende. Efter flera minuters letande kom killen i butiken tillbaka från lagret med ett stort paket på en vagn. -OJ, det var större än jag förväntat mig, utbrast jag när jag såg paketet. Lådan var över 1x1 meter och minst lika hög. Jag var tacksam över att jag fick låna vagnen för att rulla ut paketet till bilen. Jävlar vad tungt, tänkte jag när jag lyfte in lådan i bagageutrymmet på bilen. Är det en IKEA-möbel eller vad kan det vara?, undrade jag och min nyfikenhet växte sig ännu större.
Efter att jag med lite möda fått in paketet i min lägenhet pustade jag ut och hängde av mig jackan, skorna, nycklarna och handväskan. -Nu ska vi se vad det är för mysteri-box, sa jag för mig själv då jag hämtade en kniv i köket för att skära upp tejpen som täckte lådans öppning. Min katt kom nyfiket fram för att lukta på lådan. -Den som packade har då verkligen inte snålat med tejpen, sa jag till katten samtidigt som jag skar genom tejpens alla lager. Helt plötsligt fräste katten till och sprang iväg från lådan i rasande fart. Jag har aldrig sett min annars så lugna katt fräsa åt något på det sättet, så jag sprang efter henne in i köket. Hon satt och tryckte under en stol och ville inte prata med mig. Ja, ja... tänkte jag och gick ut i hallen för att äntligen få se vad lådan innehöll. När jag kom ut till lådan var kartongkanterna uppvikta. Hmm... vek jag upp lådans kanter? Ja, det gjorde jag väl utan att tänka på det, antog jag. Jag tittade ner i lådan och förvånades över vad jag såg. I botten låg ett ouijabräde. ENDAST ett ouijabrädet. Jag plockade upp brädet och kliade mig i huvudet. Jag vägde brädet i handen och det vägde inte mer än vad man kan förvänta sig att ett spelbräde som är som ett A3-papper i storlek och ca 0,5cm tjockt. Jag tittade ner i lådan och undersöker det tomma utrymmet med handen för att sedan väga ouijabrädet en gång till i handen. Förbryllad la ner spelbrädet på golvet för att lyfta lådan, för att se om det var lådan i sig som hade varit så tung. Ännu mer förvånad och fundersam blev jag när jag efter flera lyft konstaterat att lådan inte vägde mer än en vanlig papplåda. Men paketet hade ju vart så tungt att bära in... visst hade det det... jag stod och stirrade på lådan ett tag och funderade på om jag blivit galen då jag inte kunde förstå varför det inte fanns någon förklaring till lådans vikt som plötslig minskat. Sedan bestämde jag mig för att laga lite mat och släppa mysteriet med lådan. Jag var nog bara trött efter att jag stirrat på en datorskräm hela dagen. Jag ser mig själv som en förnuftig person och tror att allt har en naturlig förklaring även om man inte ser den på en gång. Därför tänkte jag att mysteriet inte var något att grubbla sig gråhårig över.
Efter maten tog jag mig en ordentligare titt på ouijabrädet som funnits i lådan. Det hade alfabetets bokstäver i två prydliga rader, orden ”ja”, ”nej”, ”hej” och ”hejdå”, inramat av en mönstrad ram mot den ljusa bakgrunden. Det var allt. Spelbrickan, alltså den plattan som ska ligga på spelbrädet och som deltagarna ska lägga sina fingrar på, hade inte följt med. Tur att jag inte betalade mer för lådan, tänkte jag. Men det kunde bli kul att prova brädet under en spelkväll i framtiden tänkte jag samtidigt. Jag och mina vänner hade ofta spelkvällar då vi drack vin och spelade brädspel, vilket framåt småtimmarna kunde sluta hur som helst. Antingen blev någon osams över reglarna i Monopol eller så så firade vi alla att vi vunnit då ingen var nykter nog att veta vems tur det var i fia-med-knuff.
Den natten sov jag oroligt och när jag vaknade var jag allt annat än utsövd. Trött gick jag upp för att starta kaffebryggaren och ge katten mat, allt enligt min inövade morgonrutin. Katten som alltid kommer till matskålen så fort hon hör ljudet av kylskåpet som öppnas kom inte denna morgon. Istället hittade jag henne under soffan där hon verkade ha spenderat natten. Efter att ha sträckt in handen och klappat henne tänkte jag att jag skulle ha lite koll på henne så hon inte var sjuk. Detta beteende var inte likt henne. Efter att jag fått i mig lite frukost begav jag mig till jobbet.
När jag kom hem den dagen fick jag en konstig känsla så fort jag kom in i lägenheten. En känsla av att jag inte var ensam. Jag skakade av mig känslan och gick istället för att titta i kattens matskålar. Hon hade ätit upp mjuk-maten och även en del av torrfodret. Skönt, då verkar hon inte vara sjuk fast att hon bettet sig lite märkligt. Senare på kvällen skulle jag leta fram rena kläder till morgondagen. Garderobsdörren stod på glänt vilket det ofta gjorde då jag slarvade med att stänga den. På golvet av garderoben låg en klänning som halkat av sin galge. Eftersom det var en av mina finare klänningar som hängde längst in i garderoben var det egentligen lite konstigt att den halkat av galgen då jag inte varit så långt in i garderoben och rotat på länge. Utan att tänka nämnvärt på det plockade jag upp klänningen och hängde tillbaka den på en ledig galge. Efter att ha plockat fram kläder stängde jag garderobsdörren så att det skulle se lite städat och ordningsamt ut.
Denna natten sov jag bra, bortsett från att jag vaknat till ett par gånger av att jag hört ljud. Eftersom katten är vaken större delen av nätterna somnade jag om på en gång då jag visste att ljuden bara berodde på min fyrbenta hårboll. På morgonen ville jag minnas att ljuden som väckt mig hade påmint om fotsteg. Men jag visste ju att det bara hade varit katten. Hennes små tassar måste blandats med mina drömmar och fått mig att minnas något annat än verkligheten. Katten låg även denna morgon under soffan men kom tveksamt fram till matskålarna när frukosten serverats. Efter att ha ätit lite sprang hon in under soffan igen. Innan jag åkte till jobbet bestämde jag mig för att hämta en halsduk i garderoben då termometern visade att temperaturen var betydligt kallare än gårdagen. Garderobsdörren stod på glänt idag igen. Konstig... jag var säker på att jag stängt den dagen innan. Men kanske hade jag slarvat och den glidit upp de centimeterna den stod öppen. Jag ryckte åt mig en grå halsduk och begav mig ut i kylan.
Återigen fick jag en konstig känsla då jag kom hem denna dag. Jag kanske börjar bli sjuk eller något, tänkte jag, för att sedan leta efter katten och se hur hon mådde. Hon kröp ut från soffan för att sedan göra mig sällskap i köket då jag lagade mat. Under tiden jag åt skrev jag med mina vänner i våran gruppchatt. Lisa undrade vad vi alla hade för oss i helgen. Jag kom då att tänka på mitt ouijabräde och föreslog att vi skulle ha spelkväll hemma hos mig. Då alla tyckte att det var en bra ide bestämde vi att vi skulle ses hos mig på lördagskvällen.
Denna natten sov jag oroligt igen. Jag väcktes av ett ljud jag inte kunde identifiera och när jag tände lampan tyckte jag mig se en skugga i dörröppningen till sovrummet. Skuggan såg ut att vara från en människa men jag såg den endast en sekund då den försvann i riktning mot köket. Jag blev osäker på om det var mina trötta ögon och faktumet att jag var yrvaken som fått mig att se fel. Inte kunde jag ha sett en skugga av någon. Min rationella del av hjärnan tänkte att det var nog bara katten som i skenet av lampan fått en skugga mycket större än hennes verkliga storlek. Men känslan av att jag faktiskt sett en människoliknande skugga förbryllade mig så mycket att jag reste mig upp och gick ut i hallen och tände lampan. Jag var inte rädd att det skulle vara någon i lägenheten. Som sagt så tror jag att allt har en naturlig förklaring och därför ville jag se om det var katten som var uppe och gick. Kunde jag bara se att det var hon skulle jag kunna somna om utan att tänka mer på saken. -Hallå gumma?, frågade jag och tittade runt utan att se henne. Är det du som är uppe och går? Hon svarade med ett jamande som kom från soffan. Jag gick till in i vardagsrummet och böjde mig ner och sträckte in handen under soffan. När min hand strök över hennes mjuka päls hörde jag ett svagt spinnande från henne. Hon måste sprungit in och lagt sig här precis nu antog jag. Jag gick ut i köket för att passa på att dricka ett glas vatten, mest eftersom jag ändå var uppe. När jag åter gick mot sovrummet kom katten efter för att göra mig sällskap. När jag lade mig ner och drog upp täcket upptäckte jag att katten stannat upp och stirrade med skarp blick på den halvöppna garderobsdörren. Djupt inne i den lilla kattkroppen hörde jag ett morrande formas. Ljudet steg och blev till ett fräsande som följdes av att hon sprang ut i vardagsrummet och jag hörde hur hon klämde sig in under soffan. Jag förstod inte vad som flugit i henne.
Nattens uppvaknande hade fått mig att vara extra seg denna fredag. När jag till slut kom hem efter veckans jobb bestämde jag mig för att beställa pizza istället för att laga mat. Det var ju trots allt helg nu, så då kunde jag äta skräpmat utan att skämmas. Medan jag väntade på att pizzan skulle levereras städade jag inför spelkvällen och gästerna som skulle komma dagen efter. När jag skulle flytta på ouijabrädet som blivit liggandes på bordet fick jag se ett glas som stod på brädet. Jag kunde inte minnas att jag satt något glas på brädet men måste ställt ifrån mig det utan att tänka på det. Det var antagligen vattenglaset från natten då jag varit yrvaken och förvirrad. När jag pockade upp glaset fick jag se att det stod placerat precis över order ”hej” på spelbrädet. Jag skrattade till för mig själv. Lite ironiskt att jag satt glaset så perfekt över ”hej”. -Hej, finns det några spöken här, sa jag med löjlig röst och skrattade igen. ouijabrädet lade jag in i mitt skåp bland alla de andra brädspelen. Jag fortsatte städningen med att plocka upp en tröja från golvet som jag kastade in i garderoben. Samtidigt som jag stängde garderobsdörren plingade dörrklockan och jag skyndade dit för att få min efterlängtade pizza.
På lördagsmorgonen sov jag ut. Efter att ha legat vaken en stund lockade jag på katten. Det var en av våra rutiner att hon kom in och la sig i sängen när jag hade sovmorgon. Jag valde att tro att hon tyckte det var lika mysigt som jag med morgonmys, men egentligen ville hon nog få upp mig ur sängen så att jag skulle ge henne mat. Men denna morgon kom hon inte. Jag hörde henne jama ute i köket men in till sovrummet ville hon inte komma. Efter ytterligare en stund i sängen gick jag till slut upp. Då fick jag se att garderobsdörren åter stod öppen. Börjar gångjärnen bli slitna eller vad är det som gör att dörren inte längre håller sig stängd? Jag stängde dörren och kontrollerade att det klickade till innan jag ryckte i den för att känna att den var ordentligt stängd och inte kunde glida upp. Jag kan irritera mig onödigt mycket på sådana små saker som en dörr som glider upp om man slarvar att stänga den. Men nu var dörren i alla fall stängd ordentligt.
Efter frukosten gjorde jag mig i ordning för att gå ut och göra lite ärenden. Bland annat skulle jag köpa kex och ost till kvällen. Jag behövde även ta en sväng förbi systembolaget för att köpa en bag-in-box inför spelkvällen. När jag stod framför spegeln i badrummet och tog på mig mina smycket märkte jag att min silverring var borta. Jag har en liten skål med lock vid handfatet där jag förvarar de smycken som jag oftast använder. Där förvarar jag min silverring som jag fått av Lisa och Agnes när jag fyllt 20. Men nu var den inte där. Jag kunde inte förstå vart den tagit vägen. Den låg alltid där om den inte satt på mitt finger. Det var en ganska enkel ring med sparsam utsmyckning, men det var min favorit. Jag letade en stund för att försäkra mig om att den inte låg utanför skålen eller i burken med hårsnoddar. Men jag hittade den ingenstans. Fundersam fortsatte jag sätta upp håret innan jag gav mig ut för att fixa mina ärenden.
Efter att ha uträttat mina ärenden spenderade jag eftermiddagen med att kolla på film. När det blev dags att byta från mysbyxor till något finare för kvällen fann jag åter igen garderobsdörren öppen. -Va-fan, svor jag för mig själv. Jag stängde ju dig... dörrjävel... muttrade jag medan jag valde bland jeansen som hängde på galgarna.
När klockan var lite efter sex plingade det på dörren och Lisa stod med ett stort leende och en systemetkasse i handen. Vi hade precis hällt upp var sitt glas vin när det plingade igen och Agnes och Sara gjorde oss sällskap. Det dröjde inte länge innan Clara och Therese hade anslutit. Ett par timmar senare hade vi ätit ost och kex, pratat om allt och inget och druckit vin så att vi alla var fnittriga. -Nu är det dags att vi spelar något!, utbrast Therese som alltid var full av energi. -Vad vill ni spela?, frågade jag medan jag gick mot skåpet där alla mina brädspel låg. Jag hade inte berättat för tjejerna om mysteri-boxen jag köpt, eller om ouijabrädet. Det hade bara inte blivit av. När jag öppnade skåpet såg jag genast ouijabrädet jag lagt in kvällen innan. På brädet låg min silverring som saknades från badrummet. Jag frös till i hela kroppen när jag såg ringen ligga placerad perfekt över ”hej”. Ringen ramade in ordet på ett sätt som krävt att den som lagt ringen där placerat den med vilje och med viss precision. HUR FAN HAMNADE RINGEN DÄR?!, undrade jag. Nog för att jag blivit lite virrig och glömsk de senaste dagarna... men jag var helt, HELT säker på att det inte var jag som lagt ringen där. Det fanns ingen annan som kunde gjort det heller. Men det måste ha varit någon annan... hur hamnade den annars där. Snabbt ryckte jag åt mig ringen och satte den på mitt finger. -Åh, ett ouijabräde! Det måste vi prova! Lisa sträckte sig framför mig för att få tag på spelbrädet upprymd över fyndet. Efter att ha upptäckt ringen på spelbrädet var jag inte det minsta sugen på att prova brädet. -Spelbrickan man ska ha på brädet saknas, sa jag i ett försök att förhindra spelet. -Det gör väl inget, vi kan ta ett glas eller något, kontrade Lisa. Obehaget steg i min kropp. -Då blir det ju inte på riktigt, sa jag och försökte dölja obehaget och skräcken som infunnit sig i mig. Jag tog spelbrädet från Lisa och lade det ovanpå det axelhöga skåpet för att snabbt säga: -Vad sägs som en omgång Trivial pursuit? Det var det första spelet jag sett i skåpet och jag spelade gärna vad som helst, så länge det inte var ouija. Sagt och gjort så spenderades kommande timme med en omgång Trivial pursuit och ännu mera vin. Efter det blev det några glas till och tre omgångar Alias. Vi hade det riktigt trevligt och stämningen var på topp. Alla vara vid det här laget ganska berusade vilket resulterade i oavbrutet skratt åt saker som i nyktert tillstånd inte hade varit särskilt roligt. Lisa kom tillbaka från toan med ouijabrädet i sin hand. -När jag var på toa hände det något konstigt, sa hon ganska allvarlig. -Vad då?, frågade Agnes och Sara i kör. -Det kom ett spöke och sa att vi måste spela ouija. Lisa tappade masken och skrattade ut de sista ordet i meningen vilket resulterade i att vi andra brast i gapskratt vi också. Jag också. Det var förmodligen vinet och den goda stämningen som fått obehaget över ouijabrädet att försvinna. I denna stund mindes jag nog inte ens ringen jag hittat där tidigare på kvällen. Hur som helst så protesterade jag inte mot att spela denna gång. Agnes drack upp det sista av sin GT och vände glaset upp och ner på brädet. -Hur börjar vi?, frågade hon då hon svalt den stora klunken. -Vi säger hej. Antar jag? Clara tittar på oss andra för att se om någon hade invändningar. -Vi måste fråga om det finns någon ande här. Och be den om ett tecken! Nästan vrålar Therese ut. Therese blir oftast ännu mer energisk än vanligt då hon får alkohol i sig. -Och alla måste ha fingrarna på glaset. Annars funkar det typ inte, sa Lisa och la sitt finger på glasets botten. Vi andra följde efter. -Finns det någon ande här, sa Lisa med tillgjord mörk röst så påminde om en skräckfilm. Det fick oss alla att brista ut i skratt. Håll kvar fingrarna, skrattade Lisa, annars fungerar det inte. -Vilket tur att vi har med en expert, skrattar jag och gav Lisa en menande blick. -Haha, om du har en examen i ouija så får du gärna ta över, skrattar hon. Men först vill jag se ett inramat diplom. Vi skrattade i flera minuter innan vi samlade oss och Lisa åter sa: -Finns det någon ande här så ge oss ett tecken. I en halv minut satt alla tysta och väntade på att något skulle hända. Jag tror inte att någon av oss förväntade oss att något skulle hända. Vi hade ryckts med i stämningen och lyssnade spänt samtidigt som vi tittade på spelbrädet. Så plötsligt hörde vi ett knackande. För en sekund stelnade vi till men Agnes kunde inte hålla minen utan avslöjade sig själv med ett fniss. -Ha ha, trodde du vi skulle gå på det eller?, frågade Clara. -Ni ville ha ett tecken och det fick ni, skämtade Agnes. -Jag tänker ta en rök-paus, någon som vill med?, frågade Sara som är den enda av oss som röker. Det slutade med att vi alla gick ut på min lilla balkong. Den friska, kyliga luften var ett skönt avbrott. Efter två cigg gick vi alla in igen. Jag slängde ett öga mot ouijabrädet och fick se glaset stå placerat över ”hej”. -Lämnade vi glaset på hej?, frågade jag de andra. -Vad pratar du om?, frågade Lisa. -Spelbrädet, sa jag. Lämnade vi glaset på ”hej”? Jag kom på mig själv med att låta irriterad och hoppades att ingen hörde det. -Det kanske är anden som säger hej, skrattade Agnes retsamt och de andra stämde in i skratt. Jag tog bort glaset och plockade med ett par andra glas ut till diskhon. -Therese och Lisa ska spela ett parti schack och vi slår vad om vem som vinner, ropar Clara inifrån tv-rummet. Vem satsar du på? -Therese, svarar jag snabbt. Lisa är för full för att ens veta hur pjäserna ska ställas upp. Jag hade delvis rätt. Lisa fick upp spelpjäserna men var inte nykter nog att minnas vilken spelpjäs som fick gå på vilket sätt. Partiet blev kort och efter en skål för vinnaren tyckte vi alla att det var dags att avsluta kvällen. Jag bar ut all disk till diskhon medan tjejerna tog på sig ytterkläderna. Sedan följde jag dem ner för trapporna och vinkade av dem vid busshållplatsen som låg 20-tal meter från min port. Kylan bet i kinderna och det var skönt att komma in i den varma lägenheten igen. Jag var trött och orkade inte bry mig om att borsta tänderna utan gick raka vägen till sovrummet. När jag passerade bordet där ouijabrädet låg kvar stod där ett glas. Glaset stod upp-och-ner rakt över ”hej”. Jag gick fram och tittade förbryllat på glaset. Jag var långt ifrån nykter men jag hade plockat ut alla glas till diskhon innan jag följt tjejerna ut. Obehaget som ouijabrädet åstadkom fyllde min kropp på nytt. Då tröttheten tog över ställde jag ner glaset på bordet med en övertalande tanke om att ”jag missade bara glaset, det har stått där hela tiden. Jag är för full för att minnas det bara”. Spelbrädet ville jag i alla fall inte se mer av så jag la in det i skåpet igen och stängde skåpdörren. Sedan gick jag in i sovrummet, klädde av mig och somnade på två minuter.
Ett ljud hade väckt mig. Det var mörkt i rummet och mitt huvud var tungt och snurrigt. -Kom hit kissen, lockade jag på katten då det måste ha varit henne jag hört. Som svar fick jag ett fräsande som kom utifrån hallen. Jag tände lampan för att se vad klockan var och kanske kunde jag även få svar på vad katten hade fräst åt. Ljuset av lampan stack i ögonen. När ögonen hade börjat vänja sig såg jag en svag skugga på väggen. Skuggans konturer bildade gestalten av en smal, människoliknande varelse. Men skuggan såg inte ut som skuggan från någon som stått framför lampan, för skuggan var inte alls så kompakt, utan snarare som skuggan från en tunn gardin som släpper igenom det mesta av ljuset. En svag skugga. Skuggan var rakt framför mig och jag kunde inte se något som orsakade den. Instinktivt kastade jag blicken mot garderobsdörren. Den stod öppen. Denna gången var jag inte säker på att jag stängt den. Mitt fokus flyttades tillbaka till skuggan. Om det var skuggan av en människa var det en kort människa. Smal, eller rättare sagt spinkig och armarna längs dess sidor såg oproportionerligt långa ut och fingrarna lika så. Eventuellt kan det ha varit naglar som fick fingrarna att se längre ut. Jag tog in dess utseende på några sekunder innan jag la märke till att skuggan inte kunde komma från något i rummet. Skuggan från en möbel rör sig inte. Det gjorde skuggan. Inte som en direkt rörelse, utan den var bara inte still. Som det lätta gunget som blir när en människa andas. Hela min kropp stelnade till och skräcken fyllde varje millimeter av mig. Jag slutade andas då jag var rädd att skuggan skulle lägga märke till mig. Jag utgick från att skuggan var något levande. Om det var skuggan eller det som måste orsaka skuggan som skrämde mig kunde jag inte reda ut. En skugga har ju alltid en källa, men skuggans källa skulle i så fall finnas framför mina ögon vilket den inte gjorde. Jag låg paralyserad av skräck i cirka en minut innan jag tog mod till mig att snabbt släcka och dra täcket över huvudet. Tack vare allt vin jag druckit under kvällen somnade jag om efter kanske en halvtimme.
Jag vaknade av att solen sken in på mig. Med en gång påmindes jag av nattens händelse. Hade det bara varit en dröm? Jag hoppades det men det hade varit alldeles för verklighetstroget för att vara en dröm. Vad kastar en skugga utan att synas? Tänkte jag och kände hur obehaget fick det att vändas i magen. Jag hade ingen lust att ligga kvar i sängen utan gick upp för att distrahera tankarna med att städa. Huvudvärken påminde mig om allt vin jag druckit kvällen innan. Jag gick fram till väggen där skuggan visat sig under natten. Nu lystes väggen upp av solljuset. Trots att jag sett samma beigea tapet varje dag synade jag den noga efter fläckar eller något annat som kunde förklara om nattens upplevelse trots allt hade varit en synvilla. Men inget. Jag gick fram till garderoben och stängde dörren med en bestämt smäll. Jag behövde kaffe. Mycket kaffe och en Alvedon. Så snart jag startat kaffebryggaren och gett katten mat gick jag in till vardagsrummet för att städa undan. Katten jamade godmorgon underifrån soffan. Då fick jag se det. Ouijabrädet stod på bordet med ett glas på. Jag visste att glaset var placerat på ”hej” redan innan jag kommit hela vägen fram till brädet. Jag hejdade mig i steget och tog sedan mod till mig och gick fram till brädet. Mycket riktigt stod glaset över ”hej”. Jag tog ett djup, långt andetag. Andades in... och ut. Sedan ryckte jag åt mig glaset och spelbrädet och gick ut i köket. Spelbrädet kastade jag ner i papperskorgen. Det var för stort och endast ena hörnet gick ner i sophinken men de sket jag i. Nu skulle det förbannade spelbrädet ut. Jag ringde min mamma samtidigt som jag kläde på mig och hällde upp kaffer i min termosmugg. Jag frågade mamma om hon var hemma och sa att jag inte hade något för mig idag så jag tänkte komma på besök. Sanningen var att jag inte stod ut med att vara hemma i lägenheten hela dagen. Inte efter det som hänt under natten. Jag började på riktigt tro att jag var galen. Mamma sa att hon var hemma hela dagen och om jag kom kunde vi äta en god middag ihop. Det skulle bli trevligt.
På bussen på väg till mamma försökte jag reda ut tankarna. Hade jag börjat gå i sömnen, fast att jag aldrig gjort det tidigare? Var det i sömnen jag hade plockat fram ouijabrädet från skåpet. Nä... det kändes inte troligt. Och varför placerades alla saker över ”hej”. Vadå hej? Vem eller var det kanske VAD vill säga hej? Och varför öppnas garderobsdörren jämt? Är det verkligen bara gångjärnen som har blivit slitna? Eller är det någon som öppnar dörren när jag inte är hemma? Varför beter sig katten så konstigt? Allt hade börjat med den där mysteri-boxen. Lådan hade varit väldigt tung när jag hämtade den. Men då jag öppnat den var varken lådan eller dess innehåll tungt. Jag drack mitt varma kaffe med rynkade ögonbryn. Jag var så irriterad men ännu mera rädd. Vad jag var rädd för visst jag ju inte ens. Skuggan jag sett under natten MÅSTE ha orsakats av något. Allt har en naturlig förklaring, även om man inte alltid ser den med en gång, mediterade jag för mig själv. Vem hade ens skickat ett spelbräde i en så stor låda? Hm... lådan hade varit tung... kunde det vara så att det funnits något mer i lådan... något som avsändaren hade velat bli av med... något som hade med ouijabrädet att göra? Kan brädet ha hämtat något från andra sidan som sedan följt med brädet hem till mig. Något som nu ville ha min uppmärksamhet... något som inte hör hemma i denna värld och därför inte syns? Kan något som inte syns ge en skugga...? Bussen stannade och jag vaknade upp ur mina tankar och skyndade mig av.
Jag hade en trevlig dag med mamma men jag kunde inte sluta tänka på att konstig som hänt det senaste. Mamma märkte att jag svävade iväg i tankarna och frågade flera gånger vad jag tänkte på. -Inget, försäkrade jag henne. Jag har sovit lite dåligt bara. Jag kunde inte förklara för henne om allt konstigt. Vad skulle jag säga? Att det kanske finns något i min lägenhet, att garderoben behöver nya gångjärn, katten beter sig konstigt och att jag glömt vart jag ställt mina vattenglas. Ingen människa håller väl koll på vart de ställer sina glas! Jag insåg hur paranoid jag skulle ha låtit om jag sagt detta högt. Jag ville inte oroa henne men jag passade ändå på att fråga om jag någon gång gått i sömnen som barn. -Nej, det kan jag aldrig minnas att du gjort. Varför undrar du det? Mamma tyckte såklart att det var en konstig sak att fråga apropå ingenting. -Nej, inget särskilt. Bara en grej jag och tjejerna pratade om igår, ljög jag för att avfärda samtalet.
Det hann bli kväll innan jag till slut tog bussen hem. För varje meter bussen åkte växte sig obehaget större i mig. Stegen upp för trappan var tunga och när jag vridit om nycklarna i låset tog jag ett djupt andetag och sa till mig själv: ”Skärp dig! Allting har en förklaring. Och spöken finns inte. Det vet du”. Sedan öppnade jag dörren och klev in i lägenheten. Allt var som vanligt och jag andades ut och kände mig dum som låtit tankarna spinna iväg. Nycklarna hängde jag i nyckelskåpet på väggen och ytterkläderna hängde jag av mig vid hatthyllan. När jag kom in i vardagsrummet såg jag ouijabrädet stå på bordet. Denna gången var det ett av mina halsband som låg på brädet. Det var ett av de smycken jag förvarade i badrummet vanligtvis. Nu låg det placerat över ”hej”. Blodet frös till is i ådrorna. Jag blev rasande över rädslan som fyllde mig och hanterade det genom att bestämt och hastigt ta upp spelbrädet och med full kraft bryta det på mitten över mitt knä. Jag la ihop de två halvorna och bröt det på nytt över knät. Med bestämda steg gick jag sedan ut i köket och slängde bitarna i sopphinken igen. Denna gången gick hela spelbrädet, rättare sagt bitarna av det, ner helt i sophinken. Jag tryckte till bitarna lite extra så att de tog emot i botten. -Jag är inte galen, mumlade jag irriterat till mig själv och styrde stegen tillbaka till vardagsrummet. Halsbandet satte jag runt halsen. Nu kunde det inte hamna på det dumma spelbrädet såvida ingen slet de från min hals, resonerade jag. Efter det tog jag en dusch och tvättade håret. Det var en kort dusch. Klockan var mycket och imorgon blev det en ny vecka. Efter duschen gjorde jag mig i ordning för kvällen och det sista jag tänkte göra var att släcka ner i lägenheten. Jag släckte i köket och gick vidare till vardagsrummet... Där, på bordet låg de trasiga ouijabrädet. Jag gick långsamt och tveksamt fram till det. De fyra bitarna låg tätt ihop som att någon försökt laga det men inte haft varken tejp eller lim för att fästa bitarna i varandra. Över ”hej” låg mina nycklar. I några sekunder stod jag helt mållös och gapade med blicken fäst på spelbrädet. Hur...? var allt mina tankar kunde forma. Min ilska hade inte försvunnit. Enda förklaringen till att ouijabrädet och allt annat konstigt är att någon är i min lägenhet och flyttar sakerna. Någon som jag inte ser. Som inte låter sig bli sedd. Genast bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag beväpnade mig med en stekpanna och ficklampa innan jag gick in till garderoben i sovrummet. Dörren stod på glänt. Med stekpannan redo att slå till vem, eller vad, som kunde finnas där inne lyste jag igenom garderoben. Jag flyttade på kläderna för att försäkra mig om att det var tomt. Det var det. Efter att ha sökt igenom hela lägenheten lyste jag igenom garderoben en gång till. Hela tiden med stekpannan i högsta hugg. Nu andades jag ut och slappnade av för första gången sedan jag kommit hem. Det var ingen i min lägenhet. Bara jag och katten. Och dörren var låst. Hade det varit någon här var den inte det längre. För säkerhets skull lät jag några lampor vara tända när jag gick och lade mig.
Vettskrämd vaknade jag upp. Jag vet inte vad som väckt mig men jag var säker på att något var fel. Försiktigt sträckte jag ut armen och letade upp lampknappen som tände sänglampan. 03.00 visade klockan. Paniken sköt igenom mig då jag plötsligt insåg att sänglampan var en av de lampor jag lämnat tänd. Sakta vred jag på huvudet för att se ut över rummet. Framför sängen såg jag samma skugga jag sett natten innan. Den var ännu mer obehaglig än jag mindes den. Med sina långa smala armar. Skuggan var fortfarande svag som från en tunn gardin. Skuggan rörde sig mot mig. Den sträckte sina oproportionerligt långa knotiga fingrar mot mig. Jag höll andan och hjärnan kunde inte formulera en enda tanke. Skräcken paralyserade mig. Skuggan tog ytligare ett steg närmre. Med armarna sträckta mot mig tog den sig över sänggaveln och kröp sakta mot mig. När den kommit fram till min bröstkorg sträckte den på sig, lutat över mig. De knotiga fingrarna kom närmre mitt ansikte... Jag måste ha svimmat för plötsligt vaknade jag upp med ett ryck. Jag drog häftigt efter andan medan jag kastade mig efter lampknappen. Lampans ljus kastade ett skarpt ljus över rummet. Tomt. Förvirrad och skräckslagen som jag var kastade jag mig ut i köket och greppade stekpannan jag lämnat framme från kvällen. Jag kollade först att dörren var låst. Sedan sökte jag igenom lägenheten säkert tio gånger utan att hitta något. Inget ovanligt alls. Bara katten som jamade under soffan.
Nu är klockan 05.48 och jag är inne på min åttonde kopp kaffe. Om en timme ska jag ringa till jobbet och sjukskriva mig för dagen. Idag ska jag göra mig av med ouijabrädet för gott. De fyra bitarna ligger fortfarande på soffbordet framför mig. Prydligt och tätt intill varandra. Ditlagda av den där hemska saken. Min ytterdörr har varit låst hela natten och jag vet att det inte är något som varken kommit in eller gått ut genom den. Om skuggan som anföll mig är en ond demon, ett spöke, en poltergais eller något annat vet jag inte. Jag bryr mig inte. Vad det än är så är det av ondo. Jag känner det i varje nerv i kroppen. Min rimligaste gissning är att personen som skickade ouijabrädet till mig hade framkallat något som inte hör hemma i vår värld. Något som följde med i lådan till mig. Så fort affärerna öppnar ska jag åka och köpa tändvätska och sedan ta mig ut i skogen och bränna ouijabrädet. Jag sväljer den sista klunken kaffe, vänder koppen upp och ner, placerar den över ordet ”hej då” och säger högt och tydligt ”HEJ DÅ”.
submitted by Jezii_ to u/Jezii_ [link] [comments]


2018.10.12 13:24 SypheroX [seriös] Fråga ang signering av dokument

Det är så att jag håller på att fylla i ett dokument för inbjudan av vännefamilj/anhöriga då min tjej ska komma hit på besök i vinter. Har fyllt i dessa tidigare så det är inga problem, men då har jag gjort som så att jag skrivit ut blanketten och signerat samt postat den till henne på gammalt hederligt vis.

Min fråga gäller signeringen, är det ok att datera och signera detta digitalt, jag har en laptop med penna och undrar om jag kan använda det istället? Delvis går det mycket snabbare då jag kan maila min tjej dokumentet samt så sparar jag några kronor på brev och porto.
Någon som har erfarenhet eller sitter på svaret?

Innan ni skriker att jag ska ringa Migrationsverket och fråga så bör ni vara medvetna om att antingen så jobbar ingen där längre eller så är telefonköerna längre än till en iPhone release där Apple ger bort telefonerna gratis.
Helt omöjligt att nå Migrationsverket, vet att förr kunde man knappa in sitt telefonnummer och bli uppringd men detta verkar ej existera längre heller...
submitted by SypheroX to sweden [link] [comments]


2018.09.17 13:28 Nacke Det finns delar av att växa upp som jag hatar, behöver ventilera.

Jag är en ung man på 22 år som i början av året fick min första riktiga anställning och jag har flyttat till ny ort i en hyresrätt jag trivs jättebra med. Jag jobbar 80% på ett ganska lågbetalt jobb men trots att jag räknas som låginkomsttagare så tycker jag att jag har det ganska bra och jag är glad över min tillvaro. Jag pluggar ideellt och hoppas på att komma in på högskolan nästa höst.
Trots att saker flyter på så märker jag att jag för första gången i mitt liv börjar bli rätt nere. Jag avvaktar med att använda ordet deprimerad då jag tror det hade varit en överdrift. Anledningen till att jag mår som jag mår är avsaknad av kontakt till människor i min ålder. Att umgås med vänner är det jag längtar efter och jag vet att perioder då jag kan göra det hyfsat regelbundet mår jag jättebra.
Jag bor en bit utanför Stockholm men jag har väldigt gott om vänner inne i stan. Men nu till grejen som verkligen suger med att växa upp. Det är så otroligt svårt att få till det. Alla jobbar, pluggar eller annat så det blir så mycket krockar. Ett exempel, nu i veckan har jag pratat med tre olika vänner och med alla måste man planera två, tre veckor i förväg. Det finns andra nära som inte gått att träffa på lite över en månad.
Jag har börjat inse att det är detta det innebär att växa upp och ha ansvar. Det var så lätt när man var yngre och gick i skolan och kunde hitta på saker nästan varje dag. Men det är såklart som det är. Och denna ökade känslan av ensamhet har gjort att jag ännu mer längtar efter en partner som man framöver kan dela vardagen men även det är svårt för att det aldrig finns tid att lära känna folk. En av dom tre jag kontaktade i veckan var en tjej jag nyligen lärt känna som jag är intresserad av men eftersom våra scheman är så smäckade av plugg och jobb som krockar så har vi preliminärbokat en dag att ses om knappt 3 veckor. Känns så segt att det ska vara så här.
Jag behövde bara ventilera lite. Hur är era erfarenheter av att växa upp? Kan någon känna igen sig i min situation eller hur upplever ni det?
submitted by Nacke to sweden [link] [comments]


2018.09.05 12:37 f-to-b [Seriös] Vet inte vad jag ska göra

Vet inte vad jag ska göra längre. Mitt liv är en nedräkning till dagen jag känner att jag inte orkar fortsätta mera. Antingen avslutar jag på egen hand eller så kommer jag tvingas leva såhär i 50-60år till innan jag äntligen får dö i min ensamhet.
Jag har under några år gått runt och inte haft några känslor för något. Har varken varit glad eller ledsen mer än korta ögonblick. På jobbet, med familjen och med vänner så tar jag på mig min mask och låtsas. Frågar dom hur jag mår så svarar jag "som vanligt" för att jag inte vill ljuga och säga att det är bra.
Allt skit började med senaste tjejen jag träffade. Det var nästan 3 år sen nu. Hon ljög för mig från första stund, och korkad som jag var köpte jag allt. Trots att vi inte sågs mer än några månader så sabbade det min självbild då hon "använt" mig till att vara otrogen mot sin kille och för att jag varit så jävla lättlurad. För mig har ärlighet och att vara trogen sin partner alltid varit en absolut grundpelare som man inte under några som helst omständigheter får rubba, men i och med detta så tappade jag fotfästet.
Efter det så har mitt liv varit lite som i en dimma. Jag har gått till jobbet, gjort mina timmar, åkt hem och surfat, spelat eller tittat på tv för att sen gå och sova. Om och om igen. Dag ut och dag in fram tills för ett halvår sedan.
Jag träffade en tjej. Vi umgicks mycket, skrev mycket och kom bra överens. Hon hade gått igenom mycket otrevligt med en tidigare pojkvän som hon delade med sig av och jag lyssnade, fanns där och gjorde allt jag kunde för att hjälpa henne.
Jag hade äntligen fått något att leva för. Någon att bry mig om och finnas för. Att jag hittat någon att anstränga mig för.
Under denna tiden så har hon pratat om att hon inte är intresserad av en pojkvän. Speciellt inte när hon har så svårt för att lita på män.
Det var alltid en kompisrelation fram tills att jag började få andra känslor för ett par månader sedan. Första gången jag känt något sådant sedan tjejen som sabbade mig. Jag berättade för henne om hur jag kände och hon sade att hon inte kunde besvara mina känslor och att hon inte var ute efter en partner. Jag accepterade detta då jag vet om mina brister och förstår att hon inte vill ge sig in i något än.
Men inte långt efter det så började hon träffa en kille som hon sagt att hon kommer "satsa" på.
Det rev allt för mig. Nu finns det inget kvar längre förutom den där förbannade jävla tomheten som jag för första gången vågat tro kanske skulle kunna försvinna.
Jag har en gång tidigare fått höra att min personlighet varit en dealbreaker vilket var lite jobbigt, men jag var yngre och kände att jag kan jobba på det. Inget konstigt. Men att få höra det indirekt nu igen från en person jag verkligen kämpat för förstörde mig.
Jag har sedan första gången försökt bli en mer självsäker, lättpratad person som faktiskt går att ha att göra med men bevisligen har inget ändrats.
Har under dom här åren insett att jag kanske inte kommer få leva det där svenssonlivet med familj, villa och volvo, men har ändå känt mig okej med det. I och med detta känner jag dock verkligen att allt positivt som jag kommer vara med om i mitt liv redan har hänt.
Varenda försök jag gjort för att få det bättre har slutat med att allt blivit så jävla mycket sämre och jag orkar verkligen inte försöka mer.
Vet inte om jag kommer svara på några kommentarer men jag kommer definitivt att läsa varenda ord som skrivs om någon orkar att ta sig tiden.
Vill inte använda mitt "main"-redditkonto då jag inte vill att någon jag känner ska veta om mina problem.
submitted by f-to-b to sweden [link] [comments]


2018.09.05 01:48 zpawn Jag ska ta självmord om en stund.

Nu är man uppe i ett träd med ett rep runt nacken som är knyten på en jävligt tjock gren och är redo att äntligen försvinna, fyfan vad skönt det kommer att bli. Inget mer tjat av alla i familjen som säger ''Hitta någon skola!'' INGEN skoljävel interessar mig, jag gillar att sitta vid datorn och spela, men det betyder inte att jag vill gå på nåt dator program. Jag är 18 år, fyllde i Juli, men jag är ju mer som en 14 åring fortfarande. Inget körkort, är för rädd att gå och ta ett, en kompis sa att man skulle sitta i 3 timmar och lyssna på nån kille prata om en massa skit, aldrig att jag gör det runt allt folk som är där och att jag är på gränsen till att få en panik/ångest attack varje gång jag är instängd i något rum med en massa personer jag inte känner.
Jag gick bygg och anläggning ett tag, från Augusti till Maj eller något sånt, i 2016 tills 2017, men jag var så dum i huvudet att jag hoppade av bara för att jag inte tyckte om det, ingen tycker väll om sitt jobb? Det är vad folk säger till mig iallafall, jag skulle stannat kvar där även fast jag sög på det och att jag inte hade några vänner och att jag hatade allt där utom att hammra. Jag berättade det för en av mina lärare men då sa han bara ''Äsch, det är bara 3 år ändå, vill du vara en man kan du väll klara av 3 år grabben?'' uppenbarligen är jag ingen man, jag är en liten pojke som aldrig kommer växa upp. Nu vill jag inte vara den killen i klassen som är dum i huvudet och börjar gymnasium 2 år efter alla andra, plus att som jag sa så är jag inte interesserad av ett skit. Så nu kan man ju inte hitta nåt jobb, jag har haft 3 stycken. Det första jag fick var ett sommarjobb, jag hjälpte till vaktmästarn i det lokala högstadiet med att fixa till i skolan med bord och sånt innan skolan började, och att han var en liten Jack-of-all-trades och hjälpte till med ärender lite överallt där jag bor, åke till ett dagis och fixade till nån typ av stol och bord som satt i en vägg och sånt. Kom försent en dag för jag trodde att han sa att han skulle hämta mig där jag bodde men jag hörde fel, och då fick jag en jävla massa skäll om hur dum i huvudet jag är som lyssnar på musik när jag jobbar och att han tycker att jag inte hjälper till, jag är bara ivägen. Men jag fick betalt typ 3000 på det och det var väll bra. Den andra var på en sopstation, fick inte betalt, var där 8 timmar varje dag, och jag gjorde ingenting och jag skojar inte, jag gjorde INGENTING, jag och min 'chef' satt inne i deras lilla vilorum och bara satt där, så det var som tortyr att vara där varje dag av veckan så jag hoppade av efter 3 veckor.
Senaste jobbet jag hade var på Willys där jag hjälpte till att lägga upp varor och sånt, fick inte betalt igen, jobbade 3 månader där, alla vardagar 10-15. Det var rätt lugnt där också tills jag fick skäll igen, jag vela ha på musik, (jag har tinnius och jag har musik på 99% av tiden, 2017 hade jag lyssnat på 429,671 minuter musik, vilket är 298 dagar), men då kom en av dom jag jobbade med och sa till mig ''Ta av dig lurarna för i helvete, är du dum i huvudet? Ingen musik medans du jobbar, och jag såg att du hade ställt myggsprayflaskan på fel ställe, fråga mig eller någon annan nästa gång, du behöver inte vara så jävla blyg snorunge.'' Sen hörde jag han viska ''Jävla idiot'' lite senare, då fick jag en panik/ångest attack inne på toalett lite senare och sen sket jag i att jobba i några dagar, sen så slutade jag.
Nu så får jag öppna mitt sparkonto som min mamma och pappa har fixat åt mig och har fyllt på i en massa år, det är runt 100k inne i det kontot, någon vanlig person skulle köpt kanske en bil, fixat en lägenhet, fixat körkort. Men vad ska dumma zpawn göra? Tatuera sig! Vilken dum millenial va? Fast det blir ju nog inte någon tatuering eftersom jag kommer nog dö om ett par timmar.
Jag är en parasit, lever på min mammas pengar, 18 år och frågar fortfarande ''Mamma kan vi köpa ett nytt spel'' som om jag är 12.
Tror inte en ända tjej har gillat mig, har aldrig fått en komplimang av en iaf. Kanske när jag var 11/12 och jag pratade med tjejer som en vanlig person, efter jag började 7:an så började med en massa personer jag inte kände och alla tjejer vart helt sjukt snygga från vad jag var van med, alla mina gammla kompisar började i en annan klass som jag såklart inte fick byta till, hela sjuan var jag helt tyst, ''The quiet kid'' på en extrem jävla nivå, tror att jag sa max 200 ord i hela sjuan, överdriver inte heller. Sen så kommer jag ihåg en av tjejerna jag gillade drog ur min musik medans jag lyssnade på ''Hit em up'' av Tupac, efter det så tog dom svarta killarna ut på bakom skolan och slog ner mig för att 'Vita ska inte lyssna på våran musik'.
Det finns 1 sak som alltid har varit med mig i alla mina år och gett mig glädje, och det är Real Madrid. För er som inte vet så är det en spansk fotbollsklub som jag har älskat i 12 år nu. Ni som säger att jag inte kan heja på dom för att jag är svensk kan dra åt helvetet, jag älskar denna klubb med hela mitt hjärta, varje gång jag kollar på dom så är det bara glädje.
Allt jag gillar ska något alltid attackera, Jag älskar God of War har gjort det sen det första spelet kom ut, mina kompisar säger att jag är barnslig som gillar nåt sånt 'skit'. Jag gillar SuicideboyS och XXXTentacion, men för det så är jag enligt folk ''En idiot som gillar någon som slog sin tjej och 2 gubbar som låtsas vara ledsna för att bli kända''
Jag vet inte hur man gör saker generellt, jag vill vara 'Handy' som alla mina kompisar är. Sätt in 10 personer på ett rum och säg åt dom att göra en speciell sak, 9 personer kommer göra den saken inom 2 minuter, jag kommer först stå där och leka som om jag vet vad jag gör, efter en stund kommer jag bygga upp modet för att fråga efter hjälp och då blir jag skrattad på för att jag inte vet hur man gör saker, jag är så jävla dum i huvudet att det är otroligt.
Jag gillar inget längre, gillar jag något så blir alla arga på mig för att jag gillar det. Jag vill ha nästa FIFA, jag gillar att spela det när det har kommit ut så man kan kämpa att få ett bra lag. Något sånt borde jag göra i verkligenheten med jobb och så, men min hjärna är så jävla dålig att jag inte klarar av det för nån anledning.
Den ända anledningen jag har att vara kvar är att jag vill veta hur Game of Thrones och Infinity War slutar, jag vet, barnsligt och dumt va? Jag har aldrig varit så investerad i något som jag är i Game of Thrones, varje gång jag kollar så dunkar hjärtat ut ur brösten för hur hypad jag är för varje avsnitt.
Jag kan inte sova, jag kan inte sova, jag kan inte sova. Det är vad jag tänker varje natt efter jag har äntligen vänt på mitt dygn igen. Men så blir det att jag blir uppe till 05.00 för att jag är rädd av att få mer mardrömmar som jag har dom flesta gångerna jag sover. Jag har sett en doktor om det och han vela inte ge mig insomningspiller för att det kan bli värre då sa han.
Jag gillade politik, jag gillade att disskutera med folk, men det gav jag upp med runt 2016 när det var val i USA och en massa människor började kalla mig 'Vit cis man' som om det är något dåligt med det och för att jag gillar SD så är man ju en rasist och en massa andra hemska saker, så politik har jag gett upp på, jag får ju enligt folk där jag bor och facebook/twitter inte prata för jag har privilegium för att jag är vit och man.
Jag önskar att jag kunde åka tillbaka till Julafton 2016 när jag satt och spelade ARK med mina bästa vänner, ett nytt stort spel med en massa grejer att hitta på och upptäcka, varje dag var jag jätte taggad på att vakna upp och spela med mina vänner och ha roligt med att upptäcka hur man gör saker.
submitted by zpawn to sweden [link] [comments]


2018.05.30 19:18 throwaway1953472 (Seriös) Min vän har blivit manipulerat och groomad under många år och kan nu vara i fara

Hej Sweddit, jag skulle verkligen behöva lite råd. Jag har rätt stark ångest och är ganska skakis just nu på grund av detta, så jag ber om ursäkt på förhand om jag låter virrig. Bara kommentera om fler detaljer behövs.
Min vän M är en svensk tjej på 19 år. Hon bor med sin mamma, men rymde för några dagar sedan hemifrån och bor nu hos en kompis. M har nyligen hoppat av skolan och brutit kontakten med många vänner och skolkamrater. M's mamma har kontaktat M och fått reda på att hon planerar att flytta till B i Storbritannien, att gifta sig med B och börja jobba där. Vi, M's vänner och familj känner igen B sedan tidigare, vi träffade honom via ett onlinespel för 5-6 år sedan. B är 40 år gammal, och vi har hans riktiga namn och address. 2013 manipulerade och utnyttjade B en annan av mina vänner (denna vän är äldre och förstod till slut situationen och vad det var som försiggick). Det var ungefär vid denna tid som M också fick kontakt med B från början, hon var alltså 12 år gammal. För några veckor sedan berättade M för mig i förtroende att hon blivit utpressad på ca 5000kr. Jag försökte tala med henne men det var omöjligt att få reda på detaljer och hon dansade runt ämnet. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara B eftersom han i mitt huvud var sedan en lång tid borta ur våra liv. Men nu alltså har det kommit fram att M har haft kontakt med B under alla dessa år, och han har groomat, utnyttjat och manipulerat M under hela tiden, ända sedan 12 års ålder. M's mamma var till polisen idag, men fick svar att de inte kan göra något eftersom M nu är 19 (jag var inte där själv, så jag vet inte exakt vad som sades eller vad som gäller)
Jag känner mig otroligt hopplös, jag är en av M's närmaste vänner sedan länge, men hon har slutat svara på mina mess nu också. Vet någon vart man kan vända sig? M behöver hjälp och vård innan hon tar skada.
submitted by throwaway1953472 to sweden [link] [comments]


2018.01.08 10:13 brainpepper Prestationsångest i sängen, behöver hjälp.

Tja det är så att jag har lite problem när det kommer till att behålla min erektion. Jag har haft sex några år nu och är 20år gammal, har inte haft några större problem då jag oftast varit lite småfull när det blivit action. Men nu har jag träffat en tjej som jag gillar, grejen är att jag har svårt att hålla ståndet. Såfort vi kör så börjar jag tänka fett mycket och den slaknar, har försökt läsa på om sånt här men det känns hopplöst för jag hittar inga konkreta tips. Funderar på att testa viagra. Beställde lite från ortensapotek.com men har inte vågat testa än, tänkte spara dessa som sista utväg. Mina vänner har sagt till mig att de har testat det på fyllan så det verkar ju vara rätt lugnt även om man är ung liksom.
Finns det någon som har haft liknande problem och kan dela med sig om hur de blev av med det? Jag skulle verkligen uppskatta det då jag verkligen inte vill förlora den här tjejen pga dåligt sex. Känner mig så himla patetisk och liten nu vilket är en helt ny känsla som jag inte har gått runt och känt mig innan. Kan tillägga att jag tränar regelbundet och äter nyttigt. Finns det någon av er som har varit i min sits? eller har erfarenhet av viagra?
submitted by brainpepper to sweden [link] [comments]